Jag kom hem i torsdags från en tanke fri shoppingrunda med en kompis och fann min telefon- svarare full med tomma meddelanden från Sverige.

Min älskade farmor ska in på sjukhuset fick jag veta då jag ringde tillbaka.

Hennes mage vill inte behålla något...inte ens vanligt vatten.

Jag ringde henne.

Hon lät alldeles som vanligt...kanske med en lite mosigare röst...torr...inte konstigt alls...

I väntan på att min faster ska komma och hämta henne dricker hon kolsyrat vatten som hon konstigt nog får behålla.

"Kanske är detta slutet" säger hon, "jag är ju 88 år gammal".

"Det måste det inte alls vara" försöker jag och sväljer ner en stor klump.

Jag pratar vidare om annat. 

Det är alltid så lätt att prata med farmor.

Vi kommer in på farfar.

Farmor tror att han velat dö hemma.

Det kan ingen veta.

Farfar kunde inte längre prata.

Farfar kunde ingenting mera.

Hans kropp kunde ingenting för att hans hjärna var slut.

"Minns du" säger farmor, "den där gången du kom in på hemmet ".

Hur ska jag någonsin kunna glömma det. Det säger jag till farmor också.

Hur ska jag kunna glömma som han sken upp.

Hur allt stannade i rummet.

Hur han höll i min hand som han inte ville släppa...och som jag inte ville att han skulle släppa.

Han var glad att se mig.

Kanske kände han igen mig.

Det blev i alla fall adjö för oss.

För farfar och mig.

Sen pratar farmor om sin ovårdade trädgård och om hur hon måste få dit någon som kan fixa den.

Hon låter sitt vanliga positiva jag.

Jag vill inte tänka att jag kanske måste ta adjö per telefon.

Det får bara inte vara så.

Idag säger min mamma att hon lyckats äta lite havregrynsgröt.

I morgon ska jag ringa henne igen på numret de gav mig.