Min farmor

Ringde min farmor idag. Min underbara lyssnande och uppmuntrande farmor som ger mig så mycket värme och vackra tankar.

Jag ringde henne egentligen för att få veta hur hennes besök, häromdagen, hos ögonläkaren gått. Det hade inte gått så bra. Hon har en skada på hornhinnan som borde opereras, men om hon väljer att bli opererad riskerar hon att bli blind. Vad hon riskerade om hon inte opereras sa han inget om, den fina vita rocken. Ja, jag har inte mycket till övers för läkare. De säger inte mycket om man inte själv har hundra frågor. En gammal människa på 87 år som kanske varit hos läkare fyra gånger i sitt liv kanske inte är den som frågar så mycket. Kanske att det är fina vita rocken som borde engagera sig lite mera. Men då kommer man ju in på psykologi och det är tydligen andra fina vita rockars områden. Måste kolla upp den homeopatiska synen på hornhinne- problem!!!

Men som sagt vi pratade bara lite om hennes problem och sen kom vi in på barnuppfostran. Hon är helt otrolig och lugnar utan att neka att hon själv gått igenom "jäkla ungar" och "bara mina ungar uppför sig illa ute"- tankar och allt det där. Jag kan egentligen inte sätta ord riktigt på det där men hon bara finns helt med mig. Allt känns så mycket lättare sedan vi pratat.

Tanken skrämmer mig att hon kanske inte kommer att finnas så länge till. Kanske för att jag läste om någon annans mormor som dött i dessa dagar...Varför skulle hon försvinna för det? Hon har en hjärna som är en av de bäst fungerande jag vet. En inneboende nyfikenhet till sin omvärld fast hon knappt ens vill gå ut på sin gård. Tilltro till människor och livet fast hon snart har varken syskon eller vänner kvar.

Yoga passet jag kör efter samtalet flyter helt underbart. Jag känner mig hemma, lugn och ja, jag struntar faktiskt om inte dagen blir helt efter mina planer.

Jag lovar mig själv att ringa henne oftare.