tisdag 13 september 2016

Ett steg tillbaka

 Det är inte alls så att jag vill ligga på rygg och skåda himlen hela mitt liv...
men om det skulle vara så, vad skulle det vara för fel på det?

Jag hinner jobba två veckor med gråten i halsgropen. 
Det känns utomordentligt rakt åt skogen.
Allt.
Så jag stannar hemma, peppad av en kompis. 
Ber att få bli uppringd av min fantomatiska chef. 
Jag får tjata lite via mail också för att hon ska förstå att jag verkligen vill tala med henne. 
I morse ringde hon äntligen. 
Naturligtvis har hon kontraktet klart för signering just precis när jag säger att det får vara nog. 
Jag kan inte. 
Orkar inte med den rytmen. 
Helt enkelt är det så att jag måste ta hand om mig själv och min stympade kropp. 
Hon grymtar lite. 
Påstår att allt skickats till myndigheterna och så...utan min namnteckning...hallå där!

Nej, jag vill inte ligga still och kolla glador, även om jag tvivlar på att det är glador jag ser i Rom...snarare papegojor...men i allafall!
Men jag vill kunna njuta av livet.
Eller åtminstone inte vara värkande när kvällen kommer, eller värst av allt; vara upptill brädden full av ilska.



Så att medan jag varvar med "kanjagfåkommatillbakasnälla" mail till mina små jobb med röjning i min lägenhet finner jag även tid till molnskådning. 
Utan glador förstås.

11 kommentarer:

  1. Massa pepp till dig! Man ska lyssna till sin kropp. Och till sitt hjärta.
    Njut av både moln- och fågelskådning! <3
    Varma kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å som jag har tänkt på dig och ditt bagerijobb...vi vill så gärna...
      Kramar

      Radera
    2. Ja och vi måste ju få lov att försöka också. Sedan att orken inte räcker till alltid, eller att det var fel väg att gå. Ja, det kan man inte göra mycket åt.
      Jag hoppas att du hittar rätt snart och får tid att göra allt det där andra, så viktiga, också.
      Kram kram

      Radera
  2. Bra, klokt och modigt att lyssna inåt och stå för det som är rätt <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lotta! Härligt att se dig här. <3

      Radera
  3. Det låter som du följer ditt hjärta, det blir bra tror jag. Man kan heller inte veta i förväg hur något ska bli. Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja Annika, jag försöker det. Trodde att det var det som tog mig till detta jobb. Kramar

      Radera
  4. Åh, det blev så, men lättnaden när man bestämt sig brukar lägga sig mjukt i mag- och hjärttrakten. Ta hand om dej nu! Varm kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag känner mig förvånansvärt lugn idag. Det är skönt att ha bestämt sig. Kram

      Radera
  5. Kram kram, jag skulle också vilja vara hemma och skåda himlen ett tag men vill ju även ha min lön...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är ju det som är nackdelen. Inget jobb ngn lön. Kram

      Radera