fredag 30 september 2016

Hon sa;

jag är trött.
Han sa; jag är tröttare.

Hon sa; jag vet inte om jag fixar detta mer.
Han sa; låt bli.

Hon sa; jag tror jag flyttar.
Han sa; vartdå? Till Sverige?

Hon sa; ja, kanske fast inte än.
Han sa; när?

Hon sa; sen.
Han sa; ?

Hon sa; fast först flyttar jag bara till Wordpress.
Han sa; får jag komma och hälsa på.

Hon sa; ja, så ofta du vill!



tisdag 27 september 2016

Väntrums tankar

Här sitter jag igen. I ett väntrum. Italien är proppfullt med väntrum.  Jag är spyfärdig på all denna väntan. Vem skulle ha kunnat tro det? Såg mig själv som en "vänteexpert". Tänkte att jag skulle kunna skriva det på mitt cv. Ha, cv ! Det var ju en uppmuntrande tanke. Vad ska jag med meriter och göra. Det behöver man inga om man ska sitta av sin tid i bidan  på allsköns läkare.   Magen knorrar.  Baren är på två stegs avstånd...nej, jag kan ändå inte få ner något i matväg  just nu. Borde svara på ett mail men är förlamad. Kan bara skriva tankar. Mina tankar. En grönklädd kommer ut. Fel kirurg! Kan bara hoppas att han var på samma operation som min plastikkirurg. Att jag snart får lämna den här, obekväma,  soffan och bli: lugnad/nerplockad på jorden /sparkad i rumpan eller vad tusan som helst. Bara få veta räcker. Nu! Grönisen går, efter att ha talat en stund med några människor i baren, givit en man en klapp på axeln. Min läkare syns inte till.
I nära en timme väntar jag.
Så dyker han upp. Han är inte grönklädd men blå. Jag kan aldrig lära mig det där med färgerna. Vem har vilken färg? Finns det regler för det?
Idag ser han ut som en plastikkirurg ska göra solbränd och fräsch. 
Lite mindre dubbelvikt...fast bara lite. 
Medan han är på väg bort mot mig tappar han glasögonen i golvet. 
Så mänsklig. Så okirurgisk. 
När vi äntligen hittar ett rum som han kan undersöka mig i lugnar han mig. 
Fläcken beror inte på läckande protes. 
Däremot får jag en medicin mot hårdheten. 
Mitt dåliga bröst är stenhårt. 
Nu ska jag ta det  i en månad och massera tutten undertiden.
Lugnet sänker sig över mig och jag säger hej till växten som varit mitt sällskap i väntrummet. 



söndag 25 september 2016

Dumma tankars söndag

Sitter där igen.
Blicken fastnar på fötterna.
Benen som är så smala att det gör ont att se dem.
Både ben och fötter som slutar vilande på konstböckerna.
Kvinnan som inte längre verkar veta att hon är en kvinna, men som äger de där benen och fötterna, var intresserad av konst.

Vad kommer mina fötter att sluta på?
Barnpedagogikböcker?
Musikböcker?
Skönlitteratur?

Vet hon om detta, kvinnan, att hon hånas på detta vis?
Bryr hon sig?

Hur kan ett hjärta som sades vara i så dåligt skick tåla detta?
Hånet, kroppen som inte vill, tänderna som ruttnar...
Vad är det för mening?
Hur länge ska det fortgå?


Kan man kämpa emot att hamna så här?
Finns det någon form av rättvisa?

Jag vet inte.
Bara att mitt huvud är fullt av tvivel idag.

torsdag 22 september 2016

Ber om att få vara arg.

Åtminstone idag.
Imorgon kanske det är över.
Kanske.
Var på onkologkontrollen i morse.
Allt väl.
Cancern håller sig undan.

Jag frågar om den stora röda fläcken på otursbröstet.
Onkologen blir nervös.
Ber mig tala med kirurgen som satt in implantathelvetet.
Det har jag redan gjort.
Han ska ringa tillbaka.
Enligt mannen, som idag var med, uttalar sig läkaren mellan raderna om att jag måste opereras igen.
Att han redan förstått, det som gynekologen inte alls fattat eller låtsas om, att min jäkla förbannade sablars silikonkudde läcker.
Det här, om det är sant, är inte rättvist.
Inte på något vis.
Uttryckte mig mycket tydligt, när jag bad till högre makter, om att få slippa ytterligare operationer.
Jag har inte gjort någon jäkla skönhetsoperation som jag måste ångra genom denna, om onkologen har rätt, olycka.
Jag gjorde vad jag borde för att slippa se till hälften helt platt och till hälften halvt platt ut...
Gggggrrrr!!!

Väntar på att kirurgen ska ringa.
Hoppas att han inte ska göra det.
Nej, nu var jag barnslig och ologisk och oyogisk och allt.
Klart jag måste träffa honom!
Förhoppningsvis på måndag.

Idag är jag alltsåledes urilsken.
Inte alls som en FB kompis trodde när jag bytte profilbild.
Inte på långa vägar, utan mycket mycket mera.



tisdag 20 september 2016

Aldrig säga: "jag ska bara"

Inte ens tänka det ska man om man bor i Rom. 
Jag borde ha lärt mig det efter över 23 år här. 
Gång på gång trillar jag dit. 
Som igår. 
Jag skulle bara köra till banken och sen ta en sväng inom bokhandeln för att hämta ut sönernas nya skolböcker som jag beställt. 
Allt kalkylerat noggrant. 
Trodde jag. 
Hade inte tänkt på att det var måndagmorgon efter en kväll med hällregn from Hell.
Däremot hade jag tänkt på att jag inte skulle gå hemifrån innan skolan tvärsövergatan slukat alla ungar och fått föräldrar i bil att försvinna iväg till jobbet så att jag kunde komma i närheten av min bil. 
Gick därför lugnt ut strax efter 8.20. 
Banken öppnar 8.30.
Bilturen är kort och bokhandeln öppnar 9.
Ha, skulle vara hemma och kunna gå ut med hunden innan han hade hunnit blinka. 
Trodde jag. 
Bara.

Körde ut från vår lilla gata, nuddade hörnet och ner på stora gatan. 
Där var det stopp. 
I hicktakt tog jag mig sakta fram och undrade vadihelafriden som hänt. 
Ringde mannen för att fråga om det var absolut nödvändigt att åka till just den banken och inte den som låg närmast i stället...
Det var det.
Han tröstade mig med att det var trafikkö överallt. 
Precis överallt.
En timme senare och med ett vänsterben som hatade mig var jag äntligen nära banken. 
Bara att parkera dök upp i min skalle innan jag insåg att brandmännen som var på plats inte var där för skojs skull men för att ett träd rasat över en bil.
Brandbilarna upptog en hel del av platserna, men det var ju inte läge att diskutera med dem så jag körde runt några varv för att sen klämma in min lilla bil i ett hörn. 
Försäkerhetsskull betalde jag parkeringen trots att det inte fanns några linjer. 
Trött på att samla böter hoppas jag att denna lilla taktik ska ha varit fruktsam.
På banken fick jag nästa chock; en kassa öppen och tolv personer innan mig. 
Bara liksom sitta ner och förbanna att boken av optimistiska skäl låg kvar hemma i vanlig ordning. 
Om man nu är så gammalmodig att man använder sig av checkhäften så får man ta detta. 
Att bankerna numera är underbemannade för att du ju faktiskt kan ta och använda kort eller kontanter eller trycka på din dator. 
Alla utom jag. 
Nej, om det är tolv personer, tretton med mig, i kö så betyder det väl att folk behöver få träffa en livslevande människa som kan det där med checker och annat.
Tiden såsade sig fram. 
Klockan tickade dock på. 
Precis som min parkeringstid. 
Optimist igen. 
Trodde att bara en timme skulle räcka. 
Till slut gjorde den det. 
Precis på pricken kunde jag sticka nyckeln  i bildörren igen. 

Inte heller vid bokhandeln var det lätt att parkera. 
Någon hade ställt en bil lite snett och jag fick inte in min bredvid hur jag än försökte. 
Ställde min agila vid väggrenen med blinkande ljus. 
Skulle bara hämta böcker. 
Naturligtvis var det kö där med. 
Naturligtvis hade de krångel med skrivaren. 
Som tur är har de en dator på lagret också och kunde därför pilla fram min beställning därifrån.

Nära fyra timmar efter att jag begav mig av var jag hemma igen. 
Hunden tog emot mig med glädje och talade genast om att han behövde gå ut.
Precis vad jag önskade. 
Bara en lite hundpromenad. 
Senare letade jag efter bilden på trädet som låg över en bil, jag tog på väg från banken, men den är borta. 
Kanske har det aldrig hänt. 
Bara inbillning, liksom.

lördag 17 september 2016

Nostalgiska jag


Det blir bara värre med åren.
Att bo så långt ifrån sina föräldrar, att man inte bara kan svänga in på en kopp kaffe ibland, känns.
Förr fanns den där lilla taggen kvar när man lyfte från Kastrup.
En skvätt sorg som sen försvann snabbt uppe bland molnen.
Numera finns den kvar.
Jag skulle vilja ta bilen och köra hem till gamlisarna för att kunna spela lite med min far till exempel.
Det var skoj.
Tänk att jag minns det som pinsamt.
Nu är det bara trevligt.
De där visorna som jag sjöng i min barndom.
Andra som min far prackar på mig från hans tid.
Det går lika bra.
Jag får höra att min fars kompis tyckt precis samma.
Att träffas över åldersgränserna blir allt roligare.
Lira lite tillsammans är uppiggande.

Kanske skulle det inte vara så himla kul om vi kunde träffas varje vecka.
Eller så skulle det det...



Skumt det där att jag som borde vant mig vid avståndet nu, efter snart 24 år,  ser det som ett stort hinder.
Förmodligen är det den där tiden som bara rusar iväg med oss.
Känslan av att jag kanske inte kommer att ha så många spelningar kvar med min far.
Tanken som jag inte vill tänka infinner sig.
Han har vänner som är svårt hjärtsjuka.
Någon har cancer.
Jag vet, det betyder ingenting.
Bara en massa svammel från min sida.
Min far går bara lite dåligt.
Det gjorde min farmor, hans mor, i tio år säkert.

Nostalgin är kvar.
Den som får mig att känna det som om jag borde ta mitt pick och pack och flytta hem.
Hem?


torsdag 15 september 2016

Livets glada dagar


Långsamt släpper ilskan och besvikelsen. 
Jag MÅSTE låta detta med jobbet vara. 
Inte blir jag uppringd för att få veta när jag får betalt för de två veckor jag jobbat. 
Det gör inget. 
Jag struntar i det. 
Pillar med lite småprojekt jag har liggandes. 
Ägnar tid åt hunden (det blir han glad för vill jag lova!)
Planerar, men inte för långt fram.
Till kvällen räcker mer än väl just nu.

När vi var på Elba busade Geckoödlorna med mig. 
Varje gång jag tog fram kameran gömde de sig. 
Mannen som ju förstår min mani gick in och hjälpte till.
Vi fångade dem tillslut!
På bild alltså!

Nu tittar jag i Solöga; Livets glada dagar är här. Lek och njut. Min gåva till dig är att vara bekymmersfri.








tisdag 13 september 2016

Ett steg tillbaka

 Det är inte alls så att jag vill ligga på rygg och skåda himlen hela mitt liv...
men om det skulle vara så, vad skulle det vara för fel på det?

Jag hinner jobba två veckor med gråten i halsgropen. 
Det känns utomordentligt rakt åt skogen.
Allt.
Så jag stannar hemma, peppad av en kompis. 
Ber att få bli uppringd av min fantomatiska chef. 
Jag får tjata lite via mail också för att hon ska förstå att jag verkligen vill tala med henne. 
I morse ringde hon äntligen. 
Naturligtvis har hon kontraktet klart för signering just precis när jag säger att det får vara nog. 
Jag kan inte. 
Orkar inte med den rytmen. 
Helt enkelt är det så att jag måste ta hand om mig själv och min stympade kropp. 
Hon grymtar lite. 
Påstår att allt skickats till myndigheterna och så...utan min namnteckning...hallå där!

Nej, jag vill inte ligga still och kolla glador, även om jag tvivlar på att det är glador jag ser i Rom...snarare papegojor...men i allafall!
Men jag vill kunna njuta av livet.
Eller åtminstone inte vara värkande när kvällen kommer, eller värst av allt; vara upptill brädden full av ilska.



Så att medan jag varvar med "kanjagfåkommatillbakasnälla" mail till mina små jobb med röjning i min lägenhet finner jag även tid till molnskådning. 
Utan glador förstås.

söndag 11 september 2016

Helt plötsligt...

har det gått två veckor. 
Drömmer fortfarande att jag tappar barn, låter dem äta sånt de inte bör så att de förvandlas till livlösa dockor som jag försöker få liv i medan resten av personalen skriker på mig. 
Önskar mig långt bort. 
Vill inte. 
Samtidigt letar jag sånger, sagor och andra uppslag för väldigt små barn. 
Galen måste jag vara. 
Allt känns vansinnigt tungt och segt och det där kontraktet har förvandlats till ett deltids kontrakt åtminstone oralt. 
Fast det ska vara deltid bara på pappret. 
Jag ska jobba heltid och få ut resten utan skatt. 
Ur askan i elden eller så...
Hjälp vad jag är trött på detta!
Fyfarao vad jag är trött på hela italienska systemet!!!
Spyfärdig på alla smarta människor som försöker sko sig själva även då de gömmer sig bakom allsköns ideal.

Än så länge har jag inte skrivit på några papper. 
Fast inskolningar håller jag på med för fullt.
Det tär på mig. 
Helt klart står det att jag inte längre är 35...eller 45 ens...
Börja jobba heltid när man är 51...
Tokiga människa!
 Måste andas djupt. 
Försöka hålla ut...
Hålla vackra sommaren i minnet. 
Den där semestern som känns som den bara runnit av mig totalt.



tisdag 6 september 2016

Godnatt!

Trött ända in i benmärgen.
Förstår inte hur man orkar jobba heltid och sen göra allt det där andra också som hör till ett vanligt hem. 
Försöker hinna med.
Plus att boka in alla de där läkarbesöken och provtagningarna som stundar inför onkologmötet.
Kröker rygg. 
Byter blöja. 
Nattar småttingar. 
Undrar om jag får något i ekonomisk vinning av detta. 

Barnen. 
De där underbara. 
Skrikflickan som förvandlas framför mina ögon till en kännande varelse som ger bort sin napp till goevandraren (har precis upptäckt hur man går).
Jamen finns det något vackrare???

Försöker suga åt mig allt detta. 
Stunderna med övergödda- tvillingarna som bara skrattar när jag verkligen ser på dem. 
Behövs det något mera?

Undertiden lär sig mina ungar att ordna sin vardag, laga sin mat, ta hand om vår vovve. 
Vill jag egentligen något mera?
Jo, kanske...
Sova.