Helt plötsligt...

har det gått två veckor. 

Drömmer fortfarande att jag tappar barn, låter dem äta sånt de inte bör så att de förvandlas till livlösa dockor som jag försöker få liv i medan resten av personalen skriker på mig. 

Önskar mig långt bort. 

Vill inte. 

Samtidigt letar jag sånger, sagor och andra uppslag för väldigt små barn. 

Galen måste jag vara. 

Allt känns vansinnigt tungt och segt och det där kontraktet har förvandlats till ett deltids kontrakt åtminstone oralt. 

Fast det ska vara deltid bara på pappret. 

Jag ska jobba heltid och få ut resten utan skatt. 

Ur askan i elden eller så...

Hjälp vad jag är trött på detta!

Fyfarao vad jag är trött på hela italienska systemet!!!

Spyfärdig på alla smarta människor som försöker sko sig själva även då de gömmer sig bakom allsköns ideal.

Än så länge har jag inte skrivit på några papper. 

Fast inskolningar håller jag på med för fullt.

Det tär på mig. 

Helt klart står det att jag inte längre är 35...eller 45 ens...

Börja jobba heltid när man är 51...

Tokiga människa!

 Måste andas djupt. 

Försöka hålla ut...

Hålla vackra sommaren i minnet. 

Den där semestern som känns som den bara runnit av mig totalt.