lördag 17 september 2016

Nostalgiska jag


Det blir bara värre med åren.
Att bo så långt ifrån sina föräldrar, att man inte bara kan svänga in på en kopp kaffe ibland, känns.
Förr fanns den där lilla taggen kvar när man lyfte från Kastrup.
En skvätt sorg som sen försvann snabbt uppe bland molnen.
Numera finns den kvar.
Jag skulle vilja ta bilen och köra hem till gamlisarna för att kunna spela lite med min far till exempel.
Det var skoj.
Tänk att jag minns det som pinsamt.
Nu är det bara trevligt.
De där visorna som jag sjöng i min barndom.
Andra som min far prackar på mig från hans tid.
Det går lika bra.
Jag får höra att min fars kompis tyckt precis samma.
Att träffas över åldersgränserna blir allt roligare.
Lira lite tillsammans är uppiggande.

Kanske skulle det inte vara så himla kul om vi kunde träffas varje vecka.
Eller så skulle det det...



Skumt det där att jag som borde vant mig vid avståndet nu, efter snart 24 år,  ser det som ett stort hinder.
Förmodligen är det den där tiden som bara rusar iväg med oss.
Känslan av att jag kanske inte kommer att ha så många spelningar kvar med min far.
Tanken som jag inte vill tänka infinner sig.
Han har vänner som är svårt hjärtsjuka.
Någon har cancer.
Jag vet, det betyder ingenting.
Bara en massa svammel från min sida.
Min far går bara lite dåligt.
Det gjorde min farmor, hans mor, i tio år säkert.

Nostalgin är kvar.
Den som får mig att känna det som om jag borde ta mitt pick och pack och flytta hem.
Hem?


4 kommentarer:

  1. Känner igen mig i vad du skriver. Ändå bor jag bara 15 min promenadväg från min mamma (och vi ses väl sisådär bara en gång i kvartalet). Den konstiga relationen, men åren som går. Och tankarna. Det är en salig blandning av känslor och precis som du skriver, tankar som man inte vill tänka.
    Har tänkt extra mycket idag, därför var det fint att läsa här idag. Känner mig inte ensam med de stora tankarna längre.
    Stor kram till dig <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det är sant, man kan ju leva i princip i samma rum och ändå inte vara nära på något vis. Jag tror aldrig att vi är ensamma om dessa tankar. Fick flera svar på detta på olika sätt. Kram tillbaka

      Radera
  2. Jag tror det är naturligt att tänka det du gör. Jag som mist båda mina föräldrar väldigt tidigt och de dog båda vid 63 års ålder har fått kämpa med många tankar där jag tyckt att människor varit så slarviga med sina relationer till sina föräldrar. Många har krävt väldigt mycket uppställ av mamma och pappa som pengar, barnvakt osv. Då har jag fått hålla i mig, för jag vet ju att allt inte är rosenrött även om det i backspegeln kan kännas så. Det viktiga som jag ser det nu är att man tar tillvara tiden när man ses. Hur ofta eller sällan det än är, det är ju det som betyder något i mina ögon. Och det verkar du ju göra så fint. Tänk att kunna och sitta och spela med sin pappa. Suck. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Extra kram till dig för detta!!! Förstår precis. <3

      Radera