Ett stick gjort på ett kick och en gammal dam...

Det satt en äldre dam där när jag kom.

Med nummerlappen i handen och burken med urin i bredvid.

Jag tog numret efter henne och sen väntade vi tillsammans.

Klockan var bara 7,15...provtagningarna börjar 7,30.

När jag var på väg dit kände jag som om jag faktiskt inte mådde så bra.

Kände av lite snurr. Den oväntade kylan kanske. Visst gjorde det ont både här och där...

Kanske att man inte är så där fantastiskt frisk när det kommer till kritan...

Skumt det där. Jag är ju så inibomben säker på att jag är helfrisk och ingenting kan ta mig mera...åtminstone inte på länge länge än....Så är det dags för blodprovstagning och då övertygar jag mig att jag säkert har något annat skumt på gång i min kropp utan att jag fattat det innan.

Men när vi satt där jag och äldre damen och så småningom en mamma med tillhörande tonårsdotter och en man...ja, då tunnades knas-tankarna lite ut...min hypokondri tuppade långsamt av. Det slog mig att damen satt alldeles still. Gjorde inga som helst ljud i från sig. Så väluppfostrad att inte ens andningen hördes.

På en kvart hinner man lugna sig. Studera den gamla damen. Andas djupt...

En kvart och några minuter...ja, vi är ju i Italien såklart...lite spill- tid får man räkna med!

Sen blir damen kallad. Hon kan knappt tro det. Det tar en stund innan hon kommer fram till receptionen. Då framgår det att hon glömt recepten hemma. Hon satt där innan jag kom...alltså mera än en kvart. Nu får hon gå hem och hämta dem. Utan recept vet hon inte vad som ska tas prov på. Tjejen i receptionen kommenterar att hon inte gått innan...tiden hade ju räckt. På det svarar inte damen. Vänder sig om och går. Kvar lämnar hon sin burk.

Sen är det min tur. Det går i ett huj. Jag kommer in så snart jag skrivit på...ja, betala slipper jag ju.

Något positivt finns det ju med att vara cancerpatient....som jag valt att se det...

Jag blir av med lite blod...skickligt tittande åt andra hållet...fegis som jag är...

Sen får jag gå.

Damen då?

Vart tog hon vägen?

Hon syns inte till.

Hem...var är hem för henne?

Tänker att det kunde ha varit jag. Glömmer ju saker hela tiden. Suddar bort. Kastar bort saker ideligen som jag sen inte minns att jag gjort...

Faktiskt är det ju så att även om det går snabbt det där med att bli utsugen på blod, så kräver det ju lite planering innan...åtminstone måste man veta vad som ska kollas...ha recepten i väskan.

Damen finns kvar i mig. Kom hon ihåg att gå tillbaka?

Ja, sånt kan jag fundera på när jag svänger runt hörnet för att införskaffa mig en välförtjänad frukost.