Besiktning

Packar min ryggsäck och det ser mera ut som om jag skulle ut på trekking än till sjukhuset.

Alla det där röntgenplåtarna stora som hus som man måste ta med sig annars blir de sura och när man tar dom med drar inte ens läkaren dom ut ur påsen...bara läser utlåtandet...(?)

Ja, och sen måste jag ha en bok...Boken...med mig,vatten flaska och så mina anteckningar om vilken buss jag ska ta efter tunnelbanan.

Tror att jag ska ha massor av tid när jag kommer fram...

Jag har först inte fattat var bussen stannar.

Sen låter den där 700 bussen vänta på sig ordentligt.

Det regnar och därför har jag även paraplyet med...som tur är.

In kommer tre 705 men ingen 700...

Har fått för mig att börja läsa på tidtabellen.

Det som jag slutat med för så där hundra år sedan.

Det har jag återupptagit. Varför vet jag inte...Men jag konstaterar att två tider hoppar den gladeligen över, min vän 700, under tiden jag väntar...Nära en halvtimme...

Det är kanske en droppe i havet när man tänker på hur  man ibland kan vänta över en timme...

Fast jag hade ju planer på att ta det hela extremt lugnt...

Fram kommer jag och upp på avdelningen tio minuter innan min tid.

Det står på dörren där jag brukar anmäla mig att man numera ska anmäla sig till avdelningssköterskan...fast hon syns inte till.

Efter fem minuter haffar jag en storvuxen dam som visar sig vara just avdelningssköterskan.

Hon visar sig sur som en citron också och påpekar att det: stod skrivet på dörren samtidigt som hon visar in mig i rummet bredvid, där jag förr blev undersökt innan cellgiftsbehandlingen.

Där får jag mitt nummer.

Sen sätter jag mig i väntrummet.

Läser.

Väntar.

Läser.

Visar en annan stackars patient...lika dum som jag...som inte kan läsa mellan raderna...rätt...

Han tackar mig flera gånger.

För så lite...

Kanske känner han till fru- stor- sköterskans surhet sen innan.

Ja, så blir det min tur.

Det är snygga onkologen som undersöker idag.

Han konstaterar att alla mina prover är bra, men hemoglobinet...

Jo, ni med nordiska rötter har ju ofta lågt blodvärde...men ändå.

Sportar du inte alls?

Joooodå, jag springer två gånger i veckan, svarar jag stolt...Och så gör jag min yoga varje dag.

Åt Yogan fnyser han och skrattar till.

Sen, när han klämmer på mig och känner så att jag inte missat några konstiga körtlar eller nåt, då påpekar han att jag kanske inte borde springa...jag med min skolios sneda rygg.

Igen kommer det där om att jag borde simma, vatten gympa eller dansa.

För att få tyst på honom säger jag att jag har en vän som är ortoped...jo, det är nästan sant. Min sons klasskamrats grekiska pappa är ortoped. Mamman är sjukgymnast....

Lovar att kolla upp.

Fast jag kan inte låta bli att tänka att de där läkarna de ska då alltid pilla på nåt.

Allt är ju bra.

Mitt maskineri spinner som en katt.

Ska jag verkligen behöva byta olja då?

Och kan det verkligen göra mitt chassi rakare?

Visst ska jag höra mig för...

men till nästa gång ska han få lite att läsa om medicinsk yoga på italienska.

Så det så!