Att hålla sig för skratt

Dagarna fortsatte i skrattets tecken.

Fast lite så där på tvären.

Ni vet, när man liksom bara inte kan skratta förrän efteråt...när allt är över.

 

Bestämde mig för att åka till köpcentrat fredag morgon.

Min alldeles lediga morgon...ja ja, struken tvätt att lägga undan...men i alla fall.

Hade sett ett par stövlar som jag gillade och ville tillbaka för att kunna spana in dem bättre, utan man och barn vankandes utanför affären.

Så fort affärerna öppnade stegade jag mot favorit affären "natura".

Redan då jag satte mig på huk för att kolla storlekar, fixar det ju urbra...en banal yoga ställning för en som jobbat i snart sju år på att bli mjukare..., hörde jag ett misstänkt ljud någonstans från mitt byxskrev. Reste mig snabbt. Samtidigt dök expediten upp och jag fick hjälp att hitta rätt.

Glömde för en stund orosmolnet.

När jag sen dunsade ner på provsittar- puffen hördes det ett riktigt ordentligt ljud från samma ställe och misstänkt mycket luft strömmade in längs mitt högra lår. Tittade i smyg då expediten lämnat mig att prova själv. Måste säga att jag verkligen gillar det här stället. Diskretion är helt säkert ett plus.

Ett helt enormt hål gick från skrevet och en bra bit ner på låret. Nej! Tackade min lyckliga stjärna att jag hade en jacka att knyta om midjan så länge.

Stövlarna köpte jag. Sen gick resten av morgonen till att leta jeans. Hade ju sagt att jag behövde nya.

Den här incidente bara måste vara ett tecken. 

Lyckades till och med hitta såna där mjuka, lagom tajta och sydda för stora rumpor till ett bra pris, jeans.

Antar att de låg där och väntade på mig. Bara på mig.

Med nya jeansen i en påse gick färden mot närmsta toalett.

Kände mig lite som en sån där hemlig agent som drar av etiketter med tänderna, bytar och fixar...eller en mördare som sen stuvar undan blodstänkta beviskläder. Fast jag stoppade inte ner söndriga brallorna i sophinken...nej, de fick snällt följa med i jeanspåsen hem.

 

Väl hemma blev det full rulle på undanplockning och att få i mig något att äta. Minstingen skulle ju hämtas i skolan och sen snabbt till tandläkaren för andra karies lagningar.

 

Det var väl det där med att jag var så himla kaffesugen...borde ha förstått det att jag inte skulle ha lyssnat på det örat...

Men det gjorde jag ju inte så Moka maskinen stod där och puttrade medan jag gjorde mig klar.

När jag hörde att kaffet kommit ut bara närmade jag mig spisen och stängde av gaslågan. DÅ FÖLL Mokan! Lovar och svär att jag inte rörde den. Det var kaffe överallt. På golvet. I lådor. På mattan. Värst av allt; på mina nya jeans!!! En rejäl kaffefläck som jag fåfängt försökte få bort med en våt handduk. Det gick ganska bra fast den våta fläcken satt där den satt. Därför gick resten av tiden att leta någon lagom lång tunika att ha över. Samtidigt som jag lagade nytt kaffe... det hade blivit en principsak.

 

Eftermiddagen tillbringade jag djupt nere i en utav tandläkarens djupaste fåtöljer i väntrummet medan sonen fick sina lagningar påbörjade.

 

Sen bjöd jag härliga tandläkaren på lite skratt då han som plåster på såren givit min son en ficklampa.

Jag sa bara att jag inte trodde att det var en bra ide....nu kommer ungen förmodligen att göra sitt bästa för att framkalla fler karies.

Han skrattade. Klart han gör. På måndag ska vi dit igen. Tandställning är oundviklig. Tandvård för barn är inte gratis i detta land.

Klart att han inte behöver hålla sig för skratt.