fredag 3 september 2010

Tankar runt en bok

Håller just nu på att läsa Katerina Janouchs bok "Dotter önskas".
Det är en bok som väcker massor av känslor. Ilskna, förbjudna, elaka och sorgliga känslor.
Om att uttrycka något man inte får. Om att vara avundsjuk, orealistisk och ologisk. Att tänka elaka tankar. Själv har jag redan skrivit om det i ett inlägg...sån't som man verkligen inte får känna och absolut inte säga. 

Jag har själv aldrig känt att jag absolut måste ha en flicka...fast ibland funderar jag ju klart på hur det skulle ha varit. Hur hon skulle ha sett ut...

Kände själv hur otroligt sårande det var när en gravid kompis, framför mig och min väninna som har två pojkar per skalle och sin egen då tre-åriga pojke, sa att hon innerligt önskade och kände att den här gången skulle hon äntligen få den där flickan som hon föredrog framför pojkar.
Mest sårande tyckte jag att det var för hennes pojkes skull.
Hon fick en flicka.

Denna kompis, som fick en flicka, är otroligt sammansvetsad med sin mamma. Varför vet jag inte då det verkar som mamman hela tiden jämför sin dotter med sonen...den fantastiske sonen. Kanske ville hon reparera detta med en flicka.
Kanske tror hon att hon kan göra allt annorlunda.

I boken jag läser säger en kompis att hon aldrig skulle önska sig en flicka då hennes relation med mamman är urusel.

Mitt förhållande till min mamma är inte uruselt men inte heller så att vi är bästa vänner. Jag ringer inte min mamma om jag behöver prata om djupare saker. Hon är inte den typen. Hon stänger liksom dörren då.
Lite den där rädslan för att upprepa detta hål. Lite tanken om en ilsken hormon styrd tonårstjej som du bara bråkar med har gjort att jag faktiskt är glad att jag fick två pojkar.

Men visst undrar man ibland...

3 kommentarer:

  1. Har också tänkt läsa den boken, har bara läst om den men sedan blev det inte av. När man fokuserar så mycket på könet tror jag det handlar om ganska mycket om sin egen identifikation, men jag kan förståss ha helt fel...

    SvaraRadera
  2. De är intressanta funderingar. Själv har jag en usel relation till min mamma och när jag väntade min son, visste jag inte om jag skulle önska mig en flicka, för att rätta till saker som gick snett med min mamma, eller önska mig en pojke, för att bryta mönster.
    Till slut tyckte jag att kanske är det ingen stor skillnad, det viktigaste vore att kunna älska mitt barn för den som hon/han är, och försöka göra det till en lycklig människa, oavsett könet.

    SvaraRadera
  3. Annika, det ligger mycket i det du säger...tror inte att du har fel.

    Morgaine, har tänkt lite som du själv. Just nu är jag mycket glad för mina fina pojkar...som emellanåt gör mig tokig...men som faktiskt gör livet värt att leva.

    SvaraRadera