Jag upplevde något i mitt liv som jag själv kände som en blockering som brast;
För tretton år sedan bestämde vi, min man och jag, oss för att vi skulle försöka bli tre. Jag har alltid tänkt in barn i min framtid, de var ju mitt jobb också. Det fanns liksom inte rum för den tanken att det aldrig skulle bli så. Att det kanske inte var skrivet i mitt öde mer än för mig själv.
Det gick två år och jag som alltid varit vansinnigt regelbunden var det även under dessa två år. En enda gång hoppade mensen några dagar...men jag hann inte ens börja hoppas. Vi bestämde oss för att söka hjälp. Tiden gick åt till tester och undersökningar. Vi fick veta att utan hjälp skulle vi nog aldrig bli föräldrar. Ett fertilitetscentrum fick bli lite av vår hemvist under en lång tid... åtminstone kändes den lång...(detta var innan lagen ändrades i Italien och numera tvingar barnlösa runt i Europa)
Efter två misslyckade försök fick vi sex månader på oss att bestämma oss för om vi skulle försöka igen eller söka andra vägar...kanske adoption.
Nästan fem år hade gått i vårt liv. Fem år då jag hatat alla stora magar. Haft allt svårare att jobba med barn då jag tyckte att de hade föräldrar som inte förtjänade småttingar. Jag förtjänade ju dom men var utan. Jag slutade till och med att prata med en av min mans kompisars fru efter att hon berättat att hon väntade deras tredje barn. Nu efteråt skäms jag över mina tankar. Jag hade ju, med förakt, sett andra par som slängt sitt parförhållande och sina kompis förhållanden i sjön bara för att de var barnlösa. Hur kunde jag bli så blind själv?
Efter de där försöken var vi helt slut. Tanken på att gå igenom alla hormonbehandlingar och provtagningar varje dag igen tilltalade oss inte alls. Jag tror att jag nådde botten i min depression någonstans där.
Då hände två saker;
1, Min man uppmuntrade mig att skriva till min älskade faster som aldrig fått några barn.
2, Jag fick ett telefonsamtal om ett nytt korttidskontrakt på ett FN kontor, där jag jobbat innan. De behövde mig igen.
Jag skrev ett långt brev om min längtan, smärta och mitt hat till min faster som svarade med att hon gått igenom samma sak. Hon talade om att gråta blod inombords när andra hoppade av lycka för en ny graviditet. Men hon hade funnit ro sa hon och kan numera när folk frågar om hon har barnbarn till och med komma för sig med att nästan svara; - nej, inte än...
Detta blev början till en helvändning för mig. Jag var inte ensam om de svarta tankarna.
Med huvudet fullt av nya arbetsuppgifter och nya arbetskamrater hade jag helt andra tankar än de där destruktiva. Det fanns helt enkelt inte tid.
Helt plötsligt kom det för mig att jag egentligen hade allt; en man som älskar mig och puttar på för att jag ska göra det som intresserar mig och det jag vill i livet, en stöttepelare! Kompisar som känner när man behöver dem och fixar till ett jobb i "grevens tid"...ja, det var en kompis som rekommenderat mig till sin Officer för jobbet.
Livet låg framför mig och det fanns ingen anledning att sitta fast i en dröm. Ingen var sjuk eller döende. Jag och min man skulle kunna resa runt i världen som vi alltid drömt om. Hjälpa barn som ingen har.
I dessa tankar tog jag telefonluren och ringde en kompis som jag inte hört av på en månad då hon berättat att hon väntade barn. Hon hade tappat bebisen! Till min förvåning kände jag mig uppriktigt ledsen för hennes skull. Så skulle jag aldrig känt det innan...kanske inte ens dagen innan...
Några månader senare upptäckte vi att vår första pojke var på väg.
Läkarna talade om hormonpreparaten jag blivit behandlad med. Jag tror inte på det och har aldrig gjort det. Jag är övertygad om att det var den där blockeringen som släppte. Den negativa blockeringen som lösgjordes när jag började tänka i positiva banor.
Yogan ger mig bekräftelse om detta. Yogan sätter ord på mina funderingar. Allt faller på plats.
Andra pojken kom nästan helt av sig själv...
Tack för att du delade med dig av din ärliga berättelse1 Tror att vi alla har svarta sidor inom oss och att vi måste visa dom för att de ska bli synliga och kunna försvinna. Och som du säger, lösa obalanser eller blockeringar. Sov gott!
SvaraRaderaAllt faller på plats. Du avslutar perfekt.
SvaraRaderaDin historia berör, tack för att du delar med dej. Kram!