måndag 30 augusti 2010

Sand

Mannen tog en bild. Bra för då ser jag att mina fötter hela tiden söker stöd. Detta måste jag jobba mera på, att hålla mig rakare!
En dag då minsta pojken vaknade lärde jag honom barnets position...det passade liksom.

Tillbaka i Rom igen. En enorm trötthet griper tag i mig. Mannen säger att det är stadsluften. Havsluften är uppiggande. Joden fungerar stimulerande.
Stadsluften är...ja, vad är den. Svart ser jag på golv och möbler. Tung känns den i lungor och huvud.

Staden begränsar friheten. Att bara kunna rulla ut mattan i trädgården och njuta. Balkongen inbjuder inte alls till yoga träning.

Så här är det bara. Annars får man pendla.

Läser att en bloggare jag följt sedan en tid, lite på avstånd och i djup beundran, inte finns mera.
Hon dog i pancreas cancer.
Jag kände henne bara genom orden hon skrev. Vackra ord skrivna av en stark människa. En stark kvinna i min ålder som trots allt tvingades ge upp. Ibland är det bara så.

Vi är som sand. När som helst kan vågen komma och sudda ut oss.

Funderar mycket på detta.

Att man måste göra det bästa av allt. Här och nu. Innan vågen kommer.

Allt det vackra finns ju där när man blundar och andas in djupt. Det kan aldrig suddas ut.



Stora pojken gjorde en Rocca i sanden.

3 kommentarer:

  1. Jag följde också Thomasine, om det är henne du menar? Hon skrev vackert, berörande och starkt. I ärlighetens namn vet vi ju aldrig vem som går över nästa gång, även om det är "lättare" att tro att det är någon som är sjuk. Därför är det ju som du skriver, nuet vi måste gripa. kram!

    SvaraRadera
  2. Kram på dig också Annika.
    Ja, det var Thomasine...jag kände henne inte men ändå var hon så levande för mig. Jag tror att det är viktigt att ta lärdom av människor som Thomasine. Styrka, mod och glädje. Glädje över livet trots allt!

    SvaraRadera
  3. Vad fint skrivet! Namasté

    SvaraRadera