Sand

Mannen tog en bild. Bra för då ser jag att mina fötter hela tiden söker stöd. Detta måste jag jobba mera på, att hålla mig rakare!

En dag då minsta pojken vaknade lärde jag honom barnets position...det passade liksom.

Tillbaka i Rom igen. En enorm trötthet griper tag i mig. Mannen säger att det är stadsluften. Havsluften är uppiggande. Joden fungerar stimulerande.
Stadsluften är...ja, vad är den. Svart ser jag på golv och möbler. Tung känns den i lungor och huvud.

Staden begränsar friheten. Att bara kunna rulla ut mattan i trädgården och njuta. Balkongen inbjuder inte alls till yoga träning.

Så här är det bara. Annars får man pendla.

Läser att en bloggare jag följt sedan en tid, lite på avstånd och i djup beundran, inte finns mera.
Hon dog i pancreas cancer.
Jag kände henne bara genom orden hon skrev. Vackra ord skrivna av en stark människa. En stark kvinna i min ålder som trots allt tvingades ge upp. Ibland är det bara så.

Vi är som sand. När som helst kan vågen komma och sudda ut oss.

Funderar mycket på detta.

Att man måste göra det bästa av allt. Här och nu. Innan vågen kommer.

Allt det vackra finns ju där när man blundar och andas in djupt. Det kan aldrig suddas ut.

Stora pojken gjorde en Rocca i sanden.