Tankar från tillfälliga skrivarlyan.

När jag säger "resande" så menar jag inte bara den fysiska med packning (gudarna ska veta hur illa jag gillar att packa kappsäck!) och allt, utan mera den där känslomässiga resan. 

Som jag gör hela min sommar. 

Först på yogasemester (som jag återkommer till längre fram). 

Sen med min systerdotter...fast hemma då.

Det var ju hon som kom och hälsade på.

Hon som reste fysiskt. 

Tillsammans gjorde vi en tripp i det som var. 

Hon berättade. 

Jag lyssnade. 

Det var inte längre den romantiserade historien från någon som blivit föräldralös redan i yngre tonåren. 

I stället målade hon upp en förfärlig sanning om hur de stundtals varit utan mat för att mamma och pappa skulle ha pengar till droger. 

Först blir jag alldeles stum.

Jag visste ju fast jag inte kunde veta allt. 

Ågren tar mitt hjärta och viskar " du räddade varken din syster eller hennes dotter". 

Om jag skulle ha räddat min systerdotter hur hade allt sett ut idag?

Om jag gjort som en väninna med erfarenhet av alkolism sa att jag, för att rädda, borde ta den vackra ungen och försvinna. 

Försvinna från allt och alla.

Det kunde jag inte.

Idag hade jag helt klart inte suttit här och skrivit detta inlägg.

Inte heller hade jag känt de människor som omger mig idag.
Det är en omöjlig tanke.
Men den dyker upp med jämna mellanrum.
Att jag inte gjorde...

-Låt bli att klandra dig själv! Det är det ingen mening med, säger den vackra som förvandlats till en mycket klok kvinna. 

Nej, man kan inte sudda ut och göra om.

Skriver till henne sen.
Tackar för att hon berättar hur det var.
Tackar också för hur hon använder sin svarta erfarenhet när hon ber min fnysande tonåring ha tålamod med oss föräldrar som faktiskt bryr oss.
Ingen brydde sig när hon var 12.
Ingen krävde telefonnummer och adresser och släktutdrag och fan och hans gamla mormor när hon skulle på fest.
Den vackra säger att han ska vara glad att vi är de fästingarna vi är.

Ja, jag tackar både henne och hennes fine pojkvän som beskriver ingående sånt som kan hända på en fest när man inte själv vet hur mycket man tål och andra använder sig av detta.
Min vildhäst fortsätter att fnysa.
Ändå är jag övertygad om att han förstår.

Djup tacksamhet känner jag för att människor som kommit ur det svartaste djup kan dela med sig och kanske vara andra till hjälp.
Djupaste tacksamhet känner jag för att vi har varandra och kan både prata och lyssna.
Så tänker jag där jag sitter med vackraste utsikten.