Lördag

Man kan inte hålla ett lejon i bur hur länge som helst. 

Då morrar det åt min koltrast som börjar sin vackra sång klockan fem på morgonen. 

Då vill det äta upp de där ungarna som absolut inte kan vara lejonhannens egen avkomma.

De bara ligger och slickar sina tassar ju. 

Därför är det helt fantastiskt att mannen äntligen kommer iväg på sin dykning idag. 

Efter att jag har kastat lite bollar, på morgonrundan, till en hund som verkar komma långsamt tillbaka till ordningen tar maken alla sina tunga pinaler och drar mot ön Giglio. 

Ni vet den där ön som fick sig en ordentlig törn av en galen kryssningskapten som nu inte ens presenterar sig i rätten då de läser upp hans dom. 

Efteråt yogar jag länge och väl.
Mediterar också så klart. 

Sedan äter jag frukost och uppdaterar mig på nätet.
Vid halv elva tiden stampar jag nervöst runt i väntan på att tonåringen ska bli klar att följa med mig till glutenfriaffären.
Vill inte komma iväg för sent för då är det fullt med folk både på vägen dit och i affären.
Han verkar inte så påverkad av detta utan tar i väldig lugn och ro på sig skorna.
Det är inte så fullt.
Vi shoppar loss och sen försöker jag mig på ett litet "du- kan -välan- skärpa- dig- i- skolan- nästa- år -för- din- stackars -mamma" men han är helt hundra på att bli Rapper och behöver inga skolor.
Inte heller behöver han mina klistriga förklaringar.
Däremot skulle han gärna ha tatueringar och silver och guldtänder....
Tänker att jag inte kan ha medverkat till att ge honom dessa modeller alls.
Kanske har lejonhannen rätt.
Vilken planet ramlade denne unge ner från?

Väl hemma ringer jag min faster.
Det är hennes födelsedag.
Hon fyllde sexton år denna dag för femtioett år sedan.
En vecka innan jag kom.
Vi talar länge.
Mest om tonåringar.
Känner mig tjatig men hon försäkrar att jag inte är det.
Hon frågar om vi kommer till Sverige...
Ridå.

Ska jag någonsin bli kvitt mina skuldkänslor.
Jag har valt att helt egoistiskt åka på en yogavecka mitt i juli.
Innan dess har jag en hel massa saker att ta itu med.
Sen kommer kanske min systerdotter och hennes kille.
Sen åker vi på semester på Elba...
Tja, kanske i augusti...september...
Jisses, och om jag får jobb då?

Känner mig alltid så delad.
Ska jag någonsin bli kvitt det.

Kanske, svarar jag min faster som jag svarade min far.
Något ligger där sen och skaver.
Drar iväg efter lunch med andra sonen på vanligt snabbköp.
Sen en tur till med hunden.
Kvar har jag stenen.
Att jag alltid väljer tokigt.
Eller gör jag det?