onsdag 22 juni 2016

Den där ungen


Han fyller 12 idag. 
Man kan inte längre ta fräscha bilder på en tolvåring. 
Ni får hålla till godo med honom i lite mindre version, från tiden då vi gick på babysim. 



Den där ungen som helst vill sitta framför playstationspelet uppkopplad på nätet och spela knäppa (min kommentar) spel med folk som är äldre än honom. 
När jag frågade honom vad han vill göra på sin födelsedag sa han; sova. 
Sen bad han att få fjärrkontrollen igen, ja jag har lagt beslag på den men inte så bra. 
På någotvis har jag ingen riktigt bra taktik där. 
Borde kanske göra som en kompismamma gjorde; köra skruvmejsel rakt in i spelet. 
Fast det låter så elakt och oekonomiskt. 
Får nog hålla mig till mitt sätt. 
Än om det inte är så bra. 
Eller så är det bara att det här är en helt annan typ av unge. 
En sån som säger ja ja mamma och sen gör precis tvärtom. 
Spelproblem har jag aldrig haft med den andre ungen. 

Den som ber för lillebror att han ska få fjärrkontrollen för att det ju är hans födelsedag. 

Så då får han det plus paket och en handgjord biljett gjord av storebror. 
Och så stänger han in sig igen i vardagsrummet framför ps:en igen.
Detta är kärleken han ber om. 
En konstig sådan om ni frågar mig. 


9 kommentarer:

  1. Ja ja, vi gör så gott vi kan. Grattis till tolvåringen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, fast det är lite svårt att se det emellanåt...att man gör så gott man kan. Kram

      Radera
  2. Tänker lite på min son ibland när du skriver om dina. Han spelade sjukt mycket mellan 13-19 år. Sedan dog det liksom ut lite av sig själv. Han spelade mest CS på datorn och Zelda med konsol. När tappade lite av intresset sålde han en av sina karaktärer i Zelda för några tusen kronor (!) han hade kommit på så hög level. Helt obegripligt i min värld men självklart i hans. Nu i år blir han 26, han har precis flyttat ihop med sin flickvän och de två köpte ett playstation till sig själva i inflyttningspresent!!! Du ser, det kommer och går om man gillar att spela. Vi satte en tidsgräns för honom och jag var konstant orolig. Det hade jag inte behövt vara. Han blev väldigt duktig på både engelska och strategiskt tänkande. Sedan hade vi en hel del fajter kring tiden när han spelade, men det är sådant man får ta tänker jag. Som förälder. Och de är olika. Syskon brukar vara superolika så det är väl skönt att inte båda spelar? Stor kram och var inte för orolig. Skapa en struktur och slåss för den är mitt lilla tips.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annika, du värmde mig nu. Vi har precis bråkat igen. Eller mannen och sonen har bråkat. Han köpte för en del av sina födelsedagspengar någon, som vi tycker, skitgrej till sitt spel på 700 kronor. Helt galet tänker vi. Fast så tänker jag att han ju faktiskt gick ut med både hunden och en kompis idag. Han gillar att spela helt klart. Tack igen!

      Radera
  3. Jag håller med Annika. Våra båda grabbar har spelat otroligt mycket, och vi har oroat oss och försökt sätta upp regler och gränser med skiftande framgång. När äldste sonen var tjugo reste han sig från stolen och sa: Fan, det här går ju inte. Och så mer eller mindre slutade han spela och började träna och plugga istället, medan hans far o jag stod med hakorna på golvet. Den yngste spelar fortfarande men inte alls i samma omfattning. World of Warcraft som var det spel han satt fast i, har han helt lagt av med. Han var 21 då och insåg att det var ett missbruk som stal alldeles för mycket av hans tid. Så, underverk händer och som Annika skrev så lär de sig otroligt mycket på att spela. Det är vi som är dinosaurier och inte riktigt förstår storheten i det här med att spela. Det är verkligen JÄTTESTORT och kommer att fortsätta växa förmodligen. Försök att inte oroa dig för mycket, det finns en ände på spelandet också, eller så kanske han blir så duktig att han kan spela professionellt och tjäna gigantiska pengar. Tror dock att det är viktigt som förälder att man ändå försöker sätta lite gränser och motivera till att göra annat också. Lycka till!
    Kram Carina (en som varit i exakt samma läge som du) :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. PS. Dessutom har båda vuxit upp till fina unga män helt och hållet utan några våldstendenser. ;)

      Radera
    2. Tack Carina! Det värmer. Just nu ser alla min son som ett monster då han ju svarar illa och ljuger för att få spela mera och köpa mera till sina spel. Ibland har jag också svårt för att se den goa ungen under denna hårda yta. Den finns där, det vet jag! Kram

      Radera
  4. Sent omsider hakar jag på och nickar igenkännande. Har ju en spelande dotter. Ibland mer, ibland mindre. Styr inte upp särskilt, orkar inte med den striden, men förmanar såklart och har vissa ramar. Det funkar okej. Tror på att ge dem lagom ansvar för sina handlingar. Kram och försenat grattis!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lagom ansvar är så svårt. Häromdagen satt han åtta timmar. Jag skrek och förmanade om vartannant...Så jobbigt! Ramarna tänjer han ständigt på. Är en expert på det. Kram och Tack!

      Radera