Sitter i parken på en bänk en stund med hunden nosandes omkring.
Det kommer att regna alldeles strax.
Det känns och syns tydligt.
Så skönt, tänker jag där jag sitter alldeles ensam med min hund.
Skönt att vara alldeles ensam i parken.
Tänker tillbaka på morgonen.
Då var jag också ganska ensam.
Fast egentligen inte.
Jag satt i tandläkarstolen igen.
Alltså var både läkare och sköterska där.
Fast jag var ensam ändå.
Så där ensam som man är när man har käften full med saker och inte kan säga bu, ens en gång.
Först ville käftisen att jag skulle, inte bara ha, men även trycka röntgengrejen inte bara långt ner i munnen men även långt tillbaka.
Även om röntgenmojänger idag inte alls är särdeles stora eller äckliga, tryckte den här lilla skitsaken på min kvälningsreflex.
Vet inte hur många gånger jag fick göra om eländet för att tandis skulle se mina tandkanaler så bra så möjligt.
Alldeles för många.
Inte helt nöjd körde han min mun sen full av de sedvanliga grejerna och skynke och allt och startade medicineringen.
Tyckte att jag suttit så en evighet när jag kände en brinnande känsla i munnen.
I näsan stack det av klorin.
Jag kunde inget säga och ovanför mig pratades det om borrspetsar som inte fungerade som de skulle och vad som skulle hända härnäst.
Tillbaka till tiden då jag varje månad hade munnen full av äckligheter och känslan av att bli förgiftad i stället för kurerad, försökte jag lite med en hand göra tecken.
Tror det var då sköterskan upptäckte att det läckte genom skynket och snabbt som ögat fick de igen min tand och jag fick skölja loss ordentligt.
Ändå sitter vidrighetskänslan kvar fyra timmar efter.
Till tandläkaren sa, tjäcka, jag att jag inte tänkte komma tillbaka till hans bar någon mera gång.
Han skrattade medan han förklarade att jag visst måste komma tillbaka.
På tisdag.
Därför är det skönt att sitta själv i en regnig park.
Alldeles ensam.
Väldigt få italienare får för sig att gå ut i regn.
Men jag, jag är inte rädd för att bli våt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar