När blev mitt liv en rysare?

Ni vet en sån där rysare då man upptäckt att galna yxmördaren är ens älskare/bästa vän och fått hjälp med att göra slut på vederbörande. Man lämnar platsen, med mördaren ofarliggjord meddelst en ordentlig yxa i brösttrakten och uppspärrade ögon, tillsammans med nye bunsförvanten som man egentligen från början trodde var galningen i fråga. 

Då.

Då reser sig blodtörstande, skendöde, psykopaten upp och jakten börjar om. 

När var det denna cirkus började?

Dagen då tumören byggde bo i mig?

När äldsta sonen började på lågstadiet?

Eller innan?

Jag vet inte men jag ser ju yxmördaren igen där jag sitter och torkar av mig efter mag-ultraljudet och snälle, unge herr läkare säger att sanden i njuren från förra året blivit till en sten samt att det sitter en polyp i gallblåsan. Vänlige doktorn, som ju inte kan låta bli att notera min haka som faller långt ner mot golvet någonstans, skyndar sig att inlägga att det INTE har att göra med cancern och att den INTE är elakartad. Bara att man måste hålla koll på den. 

Jag går därifrån lättad men ändå med bittersmak i munnen. 

Innan cancern var jag fri från återuppstående mördare.

Ingen letade i mitt inre efter halvtaskiga sådana heller. 

När jag sitter där och andas ut kommer minstingen hem med en kallelse från sin klasslärare. 

Ja ja ja, jag kommer inte att dö av detta...tror jag...men jag behöver det inte heller. 

Inte alls.

För tänk om professorskan vill knivdöda mig.

Eller min son... 

Allt är möjligt då jag ju lämnade henne om inte lugn åtminstone tyst förra gången.

Nu måste hon alltså prata med mig igen på onsdag. 

I sådan tankar går jag när en sädesärla vippande trippar förbi mitt terrassfönster.

En "ballerina bianca"(vit dansös) på italienska. 

Den vill mig inget ont...eller?