Ibland går det upp ett ljus. 

Man ser ett samband. 

Förstår varför vissa människor söker sig till varandra. 

Det är när samma sursnäsiga/arroganta beteende upprepas som man förstår...

Allt det där man trodde var ens eget fel, ens eget tillkortakommande...
att det egentligen beror, till stor del, på andras syn.
Det går upp för en att man valt en människa som har liknande bakgrund när man får veta att en julklapp som öppnats innan jul inte fick några större tack.
Den försvann.
När man talar om ett helt set med tallrikar så kan ni ju tänka er att även jag blev snopen.
Mannen skitarg rent ut sagt.
Det hjälper inte att presentmottagaren försöker värja sig med saker som att; de inte fick plats...diskmaskinen är för liten...det är bara världsliga saker och inget att bli arg för.
Jag förstår.
Förstår ilskan.
Besvikelsen.
Att man inte ens kan låtsas glad...
Att allt man gör måste liksom minimiseras hela tiden.


Men jo, det är ju en världslig sak.
Som jag tänker istället för att ta mig själv i kragen och skriva sånt som jag borde skriva...
Det ville bara ut.