Det allra svåraste

På lördag åker vi till Sverige. 

Jag, mannen och barnen. 

Hunden kan inte följa med. 

Vi vill inte att han ska bo bland resväskor i flera timmar och kanske få hjärtsnörp av att inget förstå.

Därför har vi bestämt att han ska få vara på uppfödningen där han är född. 

De har hundpension också. 

Detta kan verka vara ett lätt beslut men vi turas om att sucka djupa suckar här hemma redan flera dagar innan. 

I går, dagen innan, hittade jag tonåringen på golvet kramandes vovven medan han upprepade; "hur ska jag klara mig utan dig?".

Ja, han har satt djupa spår i oss den här lilla håriga fyrbeningen. 

På de här 20 månaderna han bott hos oss.

Själsliga gropar har han grävt med sina stora bruna ögon och sättet att visa sin enorma kärlek på.

Jag som trodde att jag skulle kunna lura honom att tro att allt är som vanligt genom att förbjuda mannen att ta ner de där förfärliga resväskorna innan han kommit iväg, fick allt skämmas lite ändå.

I morse, morgonen till dagen då jag och minstingen körde honom till pensionatet, väckte han oss klockan fyra. 

Mannen släppte in honom i sovrummet i hopp om att få sova ännu en liten stund.

En liten stund blev det för hunden smågnällde, hoppade upp och luktade oss i ögonen och suckade djupare än djupast. 

Ja visst förstod han. 

Efter morgonrundan följde han mig som värsta stalkern. 

Inte ens i badrummet fick jag vara själv.

Glädjestrålande fick han bilselen på sig, det betyder ju att man får följa med.

Lurad tänkte jag.

Hjärtat var så tungt fast jag vet att han får det alldeles fantastiskt dit han kommer. 

Att den tredje januari står vi där igen och stampar och vill ha honom tillbaka men att han kanske inte ens har tid och lust med oss då...

Vi kommer ju dit till slut.

Sonen och jag, trots att vi kör fel igen, kommer vi fram bara en halvtimme senare än avtalat.

Jag kör in vid huset men blir tillsagd att fortsätta ner till hundgårdarna där den indiske medhjälparen redan förberett ett område tillsammans med två trevliga tikar. 

Vår jycke gör sig genast bekant med de två damerna.

Hans syster kommer springande efter oss. 

När vi kör därifrån ser vi hur de pussar varandra genom nätet. 

Sonen är lite sur. 

Han hade tänkt sig ett avsked. 

Inte att vår vän struttade lyckligt iväg utan att ens skänka oss en blick.

Ändå känns det helt okej.

Det blir bra så.

Fast tomrummet här hemma är stort. 

Det ska fyllas med resväskor nu förstås.