Utomjordingen landar i Rom igen.

Det blir en blöt, orolig landning. 

Ett fruktansvärt oväder har precis slagit till när vi närmar oss Rom flygvägen. 

Ingen roll spelar det vilken väg man valt. 

Det förstår jag på pratsamma, trevliga taxichauffören på vägen från flygplatsen sen.

Om man var i bil, flyg eller buss så tvingades man att stanna upp lite grann. 

Vägen syntes inte. 

Vi cirkulerar i luften i ungefär tjugo minuter innan vi kan gå in för landning. 

Minstingen som behöver gå på toa är i upplösningstillstånd när vi äntligen får kliva på medeltidsbussarna som tar oss in till väskbanden. 

Jag vill bara hem till hunden som varit själv sedan lunchen. 

Klockan är halv fyra. 

Jag vet att väskorna tar tid att hämta ändå suckar jag där jag står och glor på ett tomt rullband. 

I-landsbesvär. 

Vem tusan bryr sig egentligen om väskornas innehåll?

Allt kan köpas nytt. 

Allt kan ersättas.

Utom vi.

Vi är unika.

Men de kommer väskorna och vi kan ta oss hem.

Hela och ganska rena. 

I det kvava, nu fulla Rom. 

När vi reste var det folktomt. 

Nu är alla tillbaka. 

Jag är lugn. 

Det är bra för nu landar jag genast i den där skolförberedningen. 

Den som jag inget förstår av. 

Den som tio dagar innan start är vansinnigt oklar och full av motsägelser. 

Känner mig som om jag rest från Mars. 

Fast jag är hemma nu. 

Det är jag.