Söndagsgrubbel

Vi var där idag igen. 

För att säga hej. 

För att mannen ville säga hej. 

Hon vet ändå inte vilka vi är. 

Hon skrattar åt hunden samtidigt som hon är lite rädd att han ska göra henne illa. 

Det säger hon med ord och en röst som bara hennes man kan höra och förstå. 

Då håller hennes son hunden så att han kan lukta på hennes öra. 

Egentligen vill han bli klappad men hennes klo liknande händer ligger blickstilla i knät. 

Hon skrattar när vovvens mjuka tunga nuddar örat. 

Om hon inte kan klappa så kan han. 

Det fantastiska med hundar.

Det här är en kort men svår stund. 

Jag har förlåtit mig själv för att jag inte kan...eller nästan förlåtit mig själv...ta det här. 

Att någon slutar leva helt, men finns kvar. 

Som en spillra...

Mannen sa sist att han inte förstår varför hon inte gjorde slut på allt innan det blev så här att hon inte längre kan göra något själv. 

Hon var ledsen. 

Hon var rädd.

Åt mera mediciner än mat.

Jag kunde inte förstå. 

Kanske...kanske har jag förlåtit mig själv för att jag inte kunde hjälpa. 

Inte kunde skaka om. 

Kan man förlåta sig själv helt och hållet?

Finns det något att förlåta?

Hundar tar saker rakt upp och ner. 

För vad de är. 

Inga krusiduller. 

Hon är inräknad i flocken och där med basta. 

Tänk om vi hade köpt hund till henne innan...

Jag kan inte förmå mig till att ta i henne. 

Det kan hunden.