Långan väg att gå

innan man kan ta allt så där lugnt och sansat som man borde. 

Långan väg att gå innan man kan låta bli att skrika som en galning när man kör fel för hundrafemtioelfte gången och får panik för att man inte hittar rätt...bums!

Långan väg att gå innan man kan landa i andetaget och rota fram den där gamla hederliga papperskartan och inte slänga gps:en = mobilen i väggen. 

Långlånga vägen att gå innan man kan ta vara på de där mysiga mysiga stunderna som segel-uppvisning, hejdlöst roliga militär avslutningen och strand- besök med sönerna kan bjuda på. 

Ja, då skulle man liksom ha kapslat in den där fina uppvisningen med synkroniserade vändningar...eller vad det kan heta på svenska...

Och sen skulle man ha bara magasinerat frid känslan som tog tag i en då man satt där med fötterna i sanden och kollade in sönerna som badade sig skrumpna.

Man borde ha kämpat för att behålla känslan kvar av att sitta i det där glittrande vattnet och bara låta sin trötta, varma kropp sköljas över av salt och och vågskum. 

Ron, som man kan ha då när man vet att hunden är omhändertagen och stora bråken sönerna emellan än så länge är små droppar i det stora havet, den skulle man ha trängt in i den där griniga känslan som man kände blomma upp då man var på väg in mot Rom igen. 

Alla vägar bär till Rom, sen blir det bara liksom en enda röra på de där jädrans vägarna. 

Det hjälper inte hur ofta man åkt på dem. 

Om man hade kunnat hålla kvar glittret och lugnet i stället.

Ja, det hade nog varit en annan femma.

Men det är bara till att lunka på...