Vi måste leva tills vi dör.

Punkt slut!

Ja, idag är jag illa berörd.

Försöker översätta det hela i min nya "mindfulness" syn. 

Det går inte helt bra. 

Den där mannen. 

Han som påminde så om min far. 

Han som jag upptäcker var jämnårig med min far. 

Han som var mager  och senig och helst gjorde allt fysiskt arbete själv.

Han som log åt min Corgi och sa att han var bäst. 

Han är död. 

I går kväll blev han platt som en pannkaka av en jätte- sten som ramlade över honom när han försökte ta mera trä till sin eld. 

Hundtränaren. 

Naturmänniskan. 

Sjuttio åringen. 

Det  var dags i går. 

Tiden hade tickat klart. 

När vi har slut på tiden kan vi inget göra. 

Bara dö.

Fan fan och fan igen. 

Känner att jag bara måste leva. 

Ja, så är det.