söndag 30 november 2014

Umbrien (Blogga varje dag 215)


Hela vägen i bilen dit satt hon med fjärilar i magen. 
Hon tryckte händerna nervöst mot varandra. 
En och en halv timmes färd. 
Ett och ett halvt livs oro. 
Helst skulle hon ha velat spola fram bandet till dagens slut så att de var tillbaka i hans rum i Rom.
Inget han försökte säga eller skämta om kunde lugna henne.
Hon ville inte alls åka till det där stället i Umbrien som hon sen skulle komma att älska. 
Den vackra medeltida staden Amelia var och är en utav de minst turist exploaterade antika städerna i Italien. 
En juvel helt enkelt.
Fast det struntade hon i visste hon inget om den gången.

Där och då var de på väg till hans mormor och morfars sommarlägenhet. 
I utkanten av Amelia. 
Den var inte vacker alls. 
En sextiotals våning med blommiga golv och rutmönstriga tapeter i en salig röra...eller om det var tvärtom...

Naturligtvis skulle de äta där. 
Hans pappa tog emot med ett stort leende och alla möjliga språk. 
Hon valde engelskan.
Hans leende skulle hon mycket senare komma att tyda på ett annat sätt. 
Då värmde det. 
Mamman tittade inte på henne. 
Inte en gång under hela den evighetslånga middagen och en massa armsvett, la hon sin blick ens av misstag på den livrädda svenskan. 
Detta hade kunnat få henne att känna sig som något katten inte bara dragit in men även spytt upp rejält på bästa mattan, om inte italienarens morfar varit så fantastisk. 
Mormor agerade i skymundan...som hon tydligen alltid gjort.
Morfadern försökte envist kommunicera med henne trots att de inget språk alls hade gemensamt. 
Det räddade hela dagen. 
Möjligen ändrade det också riktning på hela historien. 
För hon hade redan handen i tanken på ryggsäcken och flyktplanen redo.
Men så blev det inte. 
Inte alls.








2 kommentarer:

  1. Läser ikapp. Spännande och vackra bilder.Kram

    SvaraRadera
  2. Blir helt nervös, i efterskott, för din del :)

    SvaraRadera