När vi kommer dit har tränaren satt upp en Rally-lydnads bana som han tycker att Wish och jag kan testa.
Jag som ju går med på det mesta nuförtiden och har laddat upp med korvbitar säger glatt JA.
Hunden är med på noterna.
Tror faktiskt att han skulle gå i de där hatade rulltrapporna för korvens skull med.
Men nu ska vi alltså nosa lite på Rally banan.
Det går välan sisådär.
Jag känner mig, efter några hinder, alldeles borta och tom i skallen.
Hunden vill bara fortsätta.
Han tröttnar inte alls på detta och förstår då rakt inte vad han ska göra när jag i pausen plockar fram leksaker.
Detta gillar han verkligen.
Får man sen korv så...
När vi går därifrån och jag har sagt att "visst ska vi göra Rally" tänker jag att det är mest för hundens skull det här.
Fast egentligen...
vill dra mig till minnes hur omöjligt jag tyckte det var med solhälsningen i början.
Jag verkade vara på en helt annan planet en alla andra.
Nu gör jag den bara.
Utan att tänka.
Och visst är det så det ska vara.
Visst kommer jag att få in alla nya tecken.
Alldeles visst är detta bara bra för både hundens och min hjärna.
Trafikskyltarna fick jag ju in...hjälpligt åtminstone.
Jag vet att jag måste låta det ta tid.
Inte förblindas av att C talar om tävling i januari så att det gör ont i magen.
Om jag vill.
Om Wish vill.
Då tävlar vi i januari.
Så är det bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar