Jag fick en fråga på mitt förra inlägg; "varför är alla så besvikna på sina mammor?"...
Och papporna då?
Hmmm, tänkte jag...hmmm lite till...
Nej, det är rakt inte så att jag, för jag kan ju liksom bara svara för mig själv, inte alls är arg någonsin på min far. Klart jag blir irriterad över hans handlingsförlamning. Att han inte kan slå näven i bordet när det verkligen behövs. Att han står ut med ord och suckar som flyger runt honom som vassa knivar. Att han till och med höljer över med ett; "du vet ju hur det är" och ett ; "det går ju över snart"...
Klart som korvspat att jag blir rosenrasande besviken på honom också.
När jag tänker efter så är det det där icke-ansvarstagande i hela min familj som jag är så less på.
Allt är andras fel. Alla är så dumma, förstår inget.
Med detta tänker jag inte säga att det är mina föräldrars fel att jag sitter här och tänker surtankar. Att jag också trillar lite dit ibland. Absolut inte.
Nej, det kommer ju långt tillbaka ifrån. Från att inte alls ha jobbat mot depressionen som funnits där i åratal. Jag har ju sett det. Har själv en lite droppe av den ju. Man har inte tagit tag i det. Inte ens bett om ursäkt när det verkligen skulle ha suttit som handsken.
Men man måste ändra på saker och ting. Bli bättre.
Det hoppas jag verkligen att jag håller på med. Tror att jag gör det.
Försöker göra mitt bästa. Ibland går det inte alls. Ändå önskar jag verkligen att jag ska hålla mig positiv. Lyckas att inte göra enorma skillnader mellan mina söner. Be om förlåtelse när jag är dummare än dummast. Finnas där på alla sätt och vis när de behöver mig...ja, även när de inte behöver mig. Tänker klibba mig fast när barnbarnen kommer...bara så att ni vet det!
Det är inte lätt att sätta fingret på det där med det dåliga förhållandet mellan mig och min mor.
Inte är det heller någon tröst att det var ännu sämre mellan mor och min syster...det gör rent av ONT.
För kanske har hon gjort sitt "bästa"...kan bara inte mera än så...har inte medlen...
Jag vet ju även att hon ingen hjälp fick när min syster föddes...men det är en lång historia...den kanske jag tar en annan gång.
Varför då, kan jag inte tänka bara gladtankar om min mor?
Jag vet ju att hon älskar mig.
Visst gör hon det.
Skulle kunna komma in på det där med Freud. Att jag är tjej därför går jag inte riktigt ihop med min mamma. Fast jag tror inte helt och hållet på det...
Men visst är det så att det är betydligt enklare att tycka om en snäll pappa än en ständigt ilsken mamma.
Mmmm detta tror jag.
Vad tror ni?
Kanske är det så att föräldraskapet mest är förknippat med mamma? Att vi önskar orimliga saker av vår mamma och sedan även av oss själva när vi blir mammor? Jag vet inte. Har i min närhet hört väldigt mycket besvikna röster på mammor så jag tror överlag är man mer besviken på sin mamma för att man helt enkelt förväntat sig mer. Kanske. Man kanske inte har lika höga krav på sin pappa? Jag bara resonerar här, har självklart inga svar. I mitt eget liv och föräldraskap har jag sett att barnen behöver oss olika i olika perioder. Att ibland är jag som mamma viktigast och ibland är det pappa. Och det är helt i sin ordning. Det är skönt. Första gången det hände när dottern stod i sin spjälsäng, 1.5 år och ropade stopp, inte du, pappa vill jag ha! med stark röst, då grät jag. Men sedan har jag varit så glad över det, att vi är lika mycket värda och att vi får finnas fullt ut som de personer vi också är. Men som sagt, det tar tid och relationer har en stark ingrediens av färskvara i sig. Oj, det här blev långt! Men relationer är mitt käraste samtalsämne nästan :) Stor kram och jag har inte min mamma i livet längre, hon dog för 26 år sedan och det är en sådan förlust även om jag blev galen på henne ibland.
SvaraRaderaVet du vad? Jag var tvungen att ringa min mamma idag. Hon finns ju fortfarande och jag förstår hur du känner. Samtalet idag var förvånansvärt trevligt...kanske kan jag ändra mera än jag tror...Stor Kram på dig med. Jag gillar långa kommentarer!
Radera