Mission impossible

 

Varje år vid denna tid får barnen på mellastadiet i skolan där min son får hem en lista med saker som ska köpas in för pyssel de ska göra inför julmarknaden den 13 december.

Vi föräldrar handlar in materialet.

Barnen utför de pyssel teknologi läraren och bildläraren hittat på.

Sen säljer de sakerna till oss föräldrar och man får ge hur mycket eller lite man vill.

Pengarna går till välgörenhet.

Inget välgörande för mig, det är mig alldeles klart när jag får listan av sonen.

Dessutom har han "glömt bort" att ge mig den på fredagen.

Därför blir det hysteriska turer en måndageftermiddag blandat med trum-skola, tandröntgen och läxläsning.

Ja, och så det att jag i ett svagt ögonblick lovat en middag på MacDonald's.

 

I fjor gick jag nästan bet på det där med skak-ögon.

Älskade Panduro lyser med sin frånvaro här i Rom och centrum är inte att tänka på mitt i jul yrsel som ju börjar redan i november.

Därför fick alla de där "kines-affärerna" i mitt kvarter ett ingående besök av mig med stående frågan; har ni såna där ögon som rör sig???

Nix! Noll! Nada!

Men alltså...hon sa ju det, läraren, att det var lätt som en plätt...

 

Jag som tillhör den tuffa sorten kom på, just som jag stod där och tittade femtioende kinesen i ögonen, att jag ju skulle köpa filttyg också. Någonstans på listan stod det ju.

I fantastiska, enda, tygbehörsaffären alldeles intill skolan plockade de fram en underbar låda med skak-ögon i alla de storlekar.

Sen fick jag veta att jag var ensam bland alla stackars sak-letande föräldar att hitta dem.

Blev uppringd av en lärare som undrade hur jag lyckats med detta.

Framförallt VAR jag hittat dem.

 

Så i år fick jag ju den där listan sent.

Två svåra saker fanns med.

Kanske lägger de till för att testa oss föräldrar.

Se hur långt vi är beredda att gå...

Nåja, drog ett djupt andetag och drog i väg på mitt uppdrag.

 

Men var i hela fridens namn hittar man de där fantastiska magneterna utan något på???

Såna ni vet som man kan klistra fast eller trycka fast lerkonstruktioner på...

Heliga Panduro var finns du när jag behöver dig?

Och var hittar man en oval träplatta med ett litet hål för upphängning i???

Förutom i två lärares vilda fantasi och långt irån verklighetsförankrade syn på var och hur, kunde jag snabbt konstatera att varken pappershandeln eller järnhandel var de rätta ställena.

Inte heller, mina vänner, kineserna kan utföra mirakel.

Fast de räddade magneterna.

Hittade såna där med bara nummer på.

Yes!

Träplattan var det klart värre med.

Tills jag kom på att vi har en snickare runt hörnet.

Fast han verkade måttligt road när jag äntligen fick honom att öppna dörren.

Så ville han ha exakta mått.

Okej!

Efter att sonen kollat upp med läraren, jag ringt honom och han hade gett mig ett hutlöst pris, stod jag sen där bland alla träbitarna medan han suckande ritade ut ovalen...eller något som verkade absolut mera oval än det jag dittills hade lyckats åstakomma i alla fall.

Med en bakgrund av argentinsk tango från 30- talet väntade jag tålmodigt. En vän som tittat in kommenterade musiken. Snickarens passion. En sann argentinare bara älskar tango.

Inget snack om saken.

Snacka är för övrigt inte alls hans grej.

Det hade jag ju förstått från början.

Han bad kompisen hedra Calos Gardel som han har på en bild på väggen.

Sen fick jag betala hälften av priset han sa på telefon.

När jag häpet tog upp plånboken förklarade han att han hade velat avskräcka mig.

Ville inte ha att göra med detta oval-uppdrag alls.

Sen erböd han mig att komma och hämta träbitar till barnen om jag vill eller om skolan behöver.

Med glimten i ögat sa han att han ändå bara ska bränna de där småbitarna som blir över.

 

 Jag gick nöjd därifrån.

Nöjd med varm tango musik i mitt hjärta.

Fast det blev ingen svängom.