Att man stått där och väntat och väntat en söndagskväll, efter en underbar dag, och därför är alldeles oförberedd på att alla andra bussar utom den som passar bäst för mig susar förbi. Inte bara en gång utan många många. Man blir helt enkelt tvungen att föda fram rätta bussen och det, mina vänner, tar som bekant nio månader. När man sen står där i trängseln...för det var ju inte bara jag som väntade...eller rättare sagt; när man hänger där bland de andra medpassagerarna som döda grisar i en slakt bil...då kan det hända att någon i bil på en tvärgata bestämmer sig för att bara strunta i rött ljus och därför dundra fram strax framför nosen på bussen. Det blir en tvärnit som ingen ska glömma. Vi faller som käglor. När vi kommit på rätt köl igen är det bara en gammal filippinsk dam som skriker och skriker. Hon har antagligen stött i någon stans, men andra filippiner som tar sig fram till henne lyckas inte riktigt förstå henne heller.
Den polske ex-fången som luktar sprit lång väg, men var den ende som reste sig upp för en liten pojke och hans pappa, svär och säger att han tror att hon slog emot ett hörn. Jag vet att han är f d fängelsekund för att han just hann berätta det för alla innan vi kastades omkull...strax efter att mannen hade ringt för att fråga om jag överhuvudtaget tänkte komma hem.
Busschauffören styr in på närmsta hållplats och ber oss stiga av. Han måste ringa ambulans. Jag är halvvägs hem...
Det kommer en buss strax efter och gamla damen blir lämnad i busschaufförens händer. Jag har ont i handen som höll i den där förfärliga håll-öglan, när jag föll. Fast det är bara det och hem kommer jag.
Det kan också hända att det på en buss, som kommer i super tid precis när jag och minstingen bara behöver det för vi är ganska trötta, sitter en storväxt man i hawaii skjorta och verkar utploppad från någon gammal film utspelad i Miami. Bredvid honom sitter två nunnor. Den ena skruvar lite på sig. Hon som sitter närmast. Jag tror mig förstå varför. Han, den där store, har rullat ihop sin bussbiljett och drar in något vitt i, som han har i en påse, i näsan. När han slickat av fingret och stoppat ner allt i fickan ber nunnan om att få komma förbi. Mannen som säkerligen inte förstått att hon alls inte ska gå av utan bara vill långt från den där tungklumpen som håller på med dumheter, reser sig artigt och säger med hög röst. "Ja, varsågod Syster!". För måhända att han är en nerdekad typ men väluppfostrad det är han alla gånger.
Ja, detta är bara en liten del av allt det som kan hända på en buss i Rom...eller kanske är det i vilken storstad som helst i världen...
Äventyr!
SvaraRadera