Spara tid???...

Ofta tänker jag att jag ska stanna hemma och göra min yoga istället för att dra iväg till shala.

Det är ju så mycket enklare att bara  flytta undan bordet och rulla ut mattan där på vardagsrumsgolvet.

Behöver inte dra på mig skor och gå ner till bussen. Ingen trängsel med en massa människor som är på väg till jobb eller så.

Fast sen slår det mig att när jag gör så. Stannar hemma. Då blir min yoga inte alls likadan. Jag snörper ihop. Hoppar över. Tänker att; jamen det där med vila det kan jag ta sen...efter maten eller nåt! Skyndar mig för att jag ska hinna laga till en superlunch istället för den vanliga pastan till barnen...och mig själv. Ser det där skitiga fönsterglaset som borde ha putsats för evigheter sen. Ibland ringer telefonen. Ibland ringer det på dörren.

Klart att jag sparar tid med att inte åka iväg...eller?

Vems tid sparar jag då?

Den tid jag bord ägna åt att göra saker för mina barn? För min man?

Tiden som jag behöver själv?...

Inser ju turligt nog att jag drar ner min egen tid genom att stanna hemma.

 

I fredags trotsade jag allt. Drog iväg fast jag egentligen hade alldeles för mycket av det där som jag "borde göra" liggande. Struntade i busstrejken som traditionsenligt infinner sig en fredag.

Det ångrar jag inte alls.

Jag had tur med bussen som kom snabbt.

Vi var bara fem stycken där. Fem tappra som trotsat massmedias katastrof varningar om total stopp i Rom.

 

Vi fem fick naturligtvis extra uppmärksamhet.

Det var inga nybörjare där. Ingen som gjorde provlektion.

Jag fick min rygg så där skönt nertryckt i paschimottanasana som jag känner att jag behöver. Huvudet fick en puff bakåt i bhujangasana. Blev korrigerad där läraren ser att jag kan mera men att jag inte riktigt vågar. Ger mig uppmuntran att gå vidar.

Och så det där med huvudstående. Som jag ju lagt på is. Hoppat över för att det gör mig så innerligt arg att jag inte kommer upp mera...

 

Han kom när jag körde mitt vanliga skulderstående.

Bara viskade att jag ju kund göra förberedandet.

Att jag inte tänkt på det...

Att jag faktiskt kan börja om. Gå tillbaka och liksom känna in det hela igen.

Lyssna på min kropp.

Han påminner mig lite om hur jag kan göra.

Utan att gå hela vägen.

Jag får ny fart. Vill börja jobba på den igen.

Tänk att en viskning kan ändra allt.

Tänk vad bra att jag gick dit.

 

Glad att jag har mina lärare. Glad att ryggen känns mjuk och stegen lättare när jag går därifrån.

Sprudlande glad fast jag får gå hela vägen hem. Det syns bara en buss vid horisonten. Fel buss.

Men solen strålar och jag har all tid i världen.

 

Jag har sparat en himla massa tid.

Jag har sparat all den tid som jag brukar vara så frustrerad och arg på.

 

Nu kommer jag igen Sirsasana!!!