En landkrabba spanar efter delfiner

Det är minsann inte alls så lätt att ha att göra med en osalig ande som jagar runt för att kolla om jag har programmerat en tvättmaskin till eller skrivit listor på sånt som ska handlas...

Inte alls.

Därför hör jag mig själv svara ja, när han undrar en dag om vi vill följa med på dykarvännernas båt.

Inte är det den vanliga båträdda fegisen som svarar.

Det är en helt ny...kanske yogiskt tänkande...kanske mera säker i sig själv, f d landkrabba som svarar jakande med hög röst.

Borta är den där suckande tunga ängslan som gör att man önskar att vi ska komma fort dit så att allt går över fortare än fortast. Få allt överstökat. Ett stick gjort på ett kick.

 

Den där nya Marikan sitter där i båten och låter håret rufsas om av vinden utan att längre tänka att; "måste de verkligen köra så här fort."

Nya jaget konstaterar att en sån här båt inte går fortare än en otrimmad moped...eller så.

 

 Sen sitter hon där och bara njuter, lånar barnens kameror och tar en bild på den där förunderliga regnbågen som bildas i vattnet,

 

 

 

 

 

det vita skummet som bildar fina mönster efter oss,

 

 

fiskmåsar som är närmare oss än någonsin.

Ja, en hel dag går åt att njuta och andas in havsluft.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till och med tycka att det är okej att barnen är så imponerade av tragiska Costa Concordias lik.

Det jobbas febrilt för att få bort henne.

 

 



 

Mitt alldeles nya vatten- jag inte bara spanar efter delfiner, som jag ju vet finns där ute, men även hoppar i, inte en men flera gånger,  och snorklar runt glad i hågen med barnen vilt fotograferande omkring mig.

Jag får inte se några delfiner men det är underbart ändå...

 

 

Tydligen finns det ingen hejd på vad ett alldeles nytt tänkande kan vilja göra för när det idag kom på tal om nya dykningar så blev jag nästan lite besviken på att jag fick stanna snällt med barnen på stranden.

 

Fast bara lite besviken. Vi hade det alldeles utmärkt där med att bara slöläsa. Kastade boll i vattnet med mina två blötdjur. Skrattade åt deras utläggningar om hur de små krabborna gör, som gömmer sig i sanden.

 

Bara en gnutta besviken blev jag.

 

Men vem vet om inte denna nya ex landkrabban en vacker dag tar på sig alla det där attiraljerna som hon hittills hårdnackat vägrat och tar sig en djupdykning.

Vem vet om inte det skulle rent av vara just den gången delfinerna bestämmer sig för att simma förbi just där...