fredag 26 april 2013

Var i herrans namn ligger Ekerö...liksom..???

Jag har ju sagt att jag är vansinnigt och oförklarligt rädd för att träffa nya människor.
Om varför jag är det kan man ju diskutera.
Själv tror jag att det är för att jag då måste blotta mig. Låta de där nya förstå hur lite jag kan. Hur ignorant jag är...som man älskar att säga här i Italien.
T ex kan jag förfärligt lite om geografi. Speciellt svensk geografi. Bara det att jag hittar till Malmö varje gång jag ska dit är ett mirakel. Dålig skåning också...
Det här är illa när man ska träffa svenskar. Italienare kan man ju curla lite. Om de inte är alltför experter på Skandinavien förstås. Som tur är har jag inte träffat så många experter och jag har därför lyckats dribbla mig fri de gånger Sverige kommit på tal.

Så dyker det upp ett klassiskt svensk pensionärs turist par på jobbet. Så där rejäla och rena som bara svenska pensionärer kan se ut. De kan inte skrämma någon...eller?
Eftersom det är min uppgift att ta hand om dom, se till att de får kaffe och bullar, få dom att känna sig hemma...sitter vi snart i sofforna och tittar på varandra. Fast bara en liten stund. Sen kör de igång och berättar om alla resor de gjort sen de blev pensionärer. Otroliga berättelser dukar de upp om Rumänien, Spanien, USA, Israel...Ja, överallt verkar de ha varit.
Den mest otroliga berättelsen är en fem veckor lång resa med ett italienskt lastfartyg.
Men den är inte bara fantastisk. De berättar så levande att jag faktiskt är med på fartyget. Cyklar med dom i Portugal.
Ibland avbryter de varandra för att säga saker som " ja, det var för femton år sedan" eller " nej, det var nog för sju år sedan".
Jag försöker tänka mig hur gamla de kan vara. Men inget förbereder mig på svaret de ger mig sen. Han är 82 och hon snart 75. Mmmmm!
Jag är helt upprymd när de går därifrån och tackar mig för mottagningen. Jag tackar dom för den alldeles fantastiskt levande berättelsen. Tänk att få vara så nyfiken och pigg när man kommit så långt upp i åldern!!! Fast man har ont i knäna och lite diabetes...
Det känns faktiskt som om jag vet så mycket mera när de går. Jag har varit på lektion. Livs erfarenhets lektion.
Bara att tacka och buga kan man.
Sen har jag ju lärt mig var Ekerö ligger. De kommer därifrån.
Fast jag smygkollar förstås kartan när jag kommer hem...Liksom för att pränta in det.
Wow men jag kan ju en sång om Ekerö... Nej, dumLisa... Öckörö var det ju!!!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar