9 januari 1993

I dag för tjugo år sedan flyttade jag hit till Italien.
Dagen innan satt jag bokstavligen gråtande på min resväska för att kunna stänga den.
Det var så mycket jag ville ha med. I dag får det mig att bli full i skratt.
Då var det förstås blodigt allvar. Om sanning ska fram så svider det fortfarande lite att nyckelringen min syster gjort gick förlorad när jag sålde min bil...ja, faktiskt grät jag även för den...
Hårdare känns det ju nu med facit i hand. Fast en nyckelring är en "sak" och inget som kan ta tillbaka min syster....
Då,  1993, visste jag ju inte att jag skulle stanna så här länge. Tänkte att om det inte funkade kunde jag bara ta mitt lilla pick och pack och flytta hem till Svedala igen. Så blev det inte.
Inget visste jag om att jag skulle hamna i världens kaos redan första natten i mitt nya hemland. Min mans morfar dog då. Han hade varit sjuk länge. Kanske hade han väntat på mig. Han sa ju det när vi träffades 89...att han ville se oss tillsammans igen...
Så ringde telefonen efter min första dag här då vi precis somnat mannen och jag, lyckliga.
Det var hans mormor som grät.
Så jag fick uppleva med en gång hur folk kommer hem och gråter hos den dödes överlevande. Det var här i lägenheten som nu är vår. Begravningen minns jag inte så mycket av. Allt var bara omtumlande och gick så fort. Dagen efter liksom...Tror inte jag var med inne i kyrkan...eller...konstigt att jag inte minns det.
Man kan säga att det började med en skräll.
Och nu har alltså tjugo år gått. Otroligt.
Tänker att det känns som igår. Minns ju så bra...fast kanske inte...
Sen ser jag ett foto på mig från den tiden och då inser jag ju att det alls inte var i går.