Att få upprättelse

Det finns inget så underbart som att få upprättelse för något som man länge själv haft klart för sig men andra förnekat.

Detta är särskilt underbart när det handlar om ens barn.

Man talar om att han har rätt till dator. Speciell bedömning.

Han är inte längre en galning som börjar slå och skrika för att han har det "svårt hemma".

Han blir igenkänd som en person med speciella behov. Inte bråkstake. Bara en pojke som inte kan skriva som andra. Inte kan lära sig månader, multiplikationstabell eller poesi.

Chefen för stödlärarna på skolan, han ska börja på till hösten, är med på sista uppföljningsmötet på lågstadiet. Hon verkar helbra, har liksom koll på vad det hela handlar om. Dessutom är hon noggrann. Antecknar för fullt. Frågar vilken kompis min son vill ha med sig i nya klassen. Skriver ner namn och efternamn.

Helt plötsligt känner jag mig sprudlande glad att han ska lämna de här "låtsas" pedagogerna. De sitter där och pratar om hur de bryr så mycket mer på lågstadiet om barnen...skitsnack!...Stödläraren svarar att de minsann inte lämnar några barn åt sitt öde på mellanstadiet heller. En känsla i magen gör att jag tror mer på henne än på dom. 

De babblar på om de metoder de använt med min son...vilka de aldrig någonsin nämnt för mig...och han har ingenting sagt...hmmm...

Jag vänder blad. Vi måste gå vidare. Det känns onekligen som det ska bli bra det här.

Jag tror på detta.

På morsdag (italienska morsdag!) kommer min son ihåg poesin han skulle läsa för mig.

Mammahjärtat svämmar över!