söndag 22 april 2012

Lymfödem & att känna sin kropp...

Jag har kört på som ett tåg. Jo, visst har jag vilat också. Fast för det mesta kört på. Velat att allt ska funka för oss i alla fall. Att livet liksom ska fortsätta som vanligt. Och det har det. Så närmar jag mig mållinjen. Då känns det helt plötsligt som om jag är på väg att gå ner på knä. Ett bråk utanför mitt jobb som river upp en massa surt. Min stora pojkes okänsliga...eller okunniga lärare...vet inte riktigt vad det är för fel på dom... Vad som gör att de inte fattar det man säger...Nåja, skolan är snart slut och han ska byta helt till hösten...Förhoppningsvis till det  bättre.

Knäppa hotelsebrev om att de ska stänga av ljuset för oss för en "obetald" räkning som vi betalt för två månader sen...suck!

Svärmor har kommit in på ett behandlingshem där de ska bestämma om hon är värd att satsa på eller om hon blir hemskickad efter tio dagar utan retur...därför har vi svärfar här på middag oftare nu...

Djupandningen och yogan hjälper mig otroligt mycket. Men ibland blir det stopp.

Det är det jag känner när jag frågar sjukskötarna, på min näst sista chemo sittning, om hur länge man inte får lov att ta blodprover i den opererade armen. Jag blev ju opererad i oktober...
Faller pladask när de svarar att det är för "hela livet". Va? Hallå? Ja men....
-Lymfkörtlarna åter-formas ju inte, säger den manlige sjukskötaren när han sticker in nålen i min högra arm.
Nej, så korkad jag är. Det vet ju alla...eller?
Den kvinnliga sjukskötaren hjälper till att informera om att jag absolut inte får lyfta tungt. Inga tunga matkassar. Ingen hård gymnastik...
Jag säger inget om att jag ibland provar handbalanser.
Herregud! Jag som tänkt gå vidare med dom. Jag som tänkt att innan jag fyller 50 ( om tre år!) ska fixa det här med starka armar...som jag aldrig kunnat innan. Hjälp!

Sen kommer jag ner lite på jorden...fast bara lite... Är det så viktigt? Jag har ju aldrig kunnat det innan?...Mmmm...Jo, det är viktigt!
 Börjar googla. Googlar som en dåre; lymfödem. Allt de sagt är sant och allt är raka motsatsen. Efter att ha läst om en tjej som inte haft problem efter operationen men sen svullnar upp efter bröstinplantaget, tre år efter, mår jag ordentligt illa. Är på väg att bestämma mig för att förbli enbröstad resten av mitt liv...ja vaddå liksom?...man är och förblir en planka... no big deal!
Googlar på italienska sajter; detsamma. Får panik och kollar in på vad Yogan säger om det hela; Följ din kropp.

Ja ha! Ja just det! Så himla logiskt. Min kropp är ju min. Den reagerar inte alls som någon annans. Jag känner den bäst själv...
Det var ju också det min onkolog sa i torsdags när han kollade mina blodprover. Att han inte riktigt kan förstå hur mina redan dåliga blodvärden innan chemon kan ha stannat. Enligt allt han vet borde de ha rasat. Trots tabletter.

Ny djup djup djup andning! Fixar det här. Kanske inte tills jag fyller 50. Men 60!
Vem vet om jag inte lyckas återskapa lite lymfkörtlar också...hahaha!


6 kommentarer:

  1. Du är min hjälte. Stor kram <3

    SvaraRadera
  2. Det ordnar sig :)med Yoga och andetag. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den underbara yogiska inställningen!
      Sat Nam du härliga kvinna!

      Radera
  3. Tack alla fina blogg-kompisar!
    Känner mig inte som någon hjälte...fast det hjälper att ni säger så!!!
    Stor Stor Kram till er alla!!!

    SvaraRadera
  4. Massor kärlek till dig från mitt öppna hjärta!!

    Kram Lotta

    SvaraRadera