tisdag 22 november 2011

Varning: detta är inget glatt inlägg!!!

Var på vippen att storbråka med mina föräldrar igår per telefon. Vet fortfarande inte om jag gjorde rätt som svalde gråten och besvikelsen. Men det gjorde jag.

De har ju liksom aldrig riktigt svarat på min fråga om de skulle kunna komma hit till jul. Jag vet ju inte när jag börjar mina behandlingar. En kompis tipsade om att be barnen fråga. Hon sa att det brukar funka på hennes föräldrar med barnbarnens förfrågan.
 Mina föräldrar höll sig kalla då jag lät stora pojken fråga när de ringde på hans födelsedag. Orubbliga. Svaret löd; "vi vet inte."

Så upptäckte jag då igår att de sökt mig på telefonsvararen. Ringde tillbaka i hopp om att de skulle säga att de köpt biljetter. Efter en stunds väder- prat med min far kom det; de tänker fira jul i min farmors nu tomma hus. Knytkalas med min faster och hennes man. "Jaha, sa jag, ni kommer alltså inte hit". "Näää, sa min far, det är så kort tid kvar ju...vi tänkte kanske i mars/april istället...när det blir lite varmare...

Ett ögonblick tänkte jag säga att " jaha, i mars/april...om jag finns kvar då". Inte för att jag inte tror att jag finns kvar. Nej, minsann! Jag FINNS kvar. Utan tvekan. Bara göra mina föräldrar illa...lite...som de gör med mig. Som de gjort i många år.

Egentligen är jag mest besviken på att barnbarnen räknas så lite in i deras liv. Att de inte ens tänker att mina barn kanske kan behöva sin mormor och morfar.
Det är faktiskt det som gör mig mest illa av allt...kanske lite också att jag gärna ville bli lite ompysslad. Har aldrig blivit det av mina föräldrar. Alltid varit stora...största flickan...

När jag blir farmor ska jag bli en fullständigt oseparerbar farmor.
En farmor som flyger kors och tvärs över världen för sina barnbarn om så behövs.

7 kommentarer:

  1. Åh Marika! Idag vill jag bara hålla om dig och säga att jag förstår hur du känner. Mina föräldrar har aldrig sett mina barn, de dog innan de föddes och min svärmor har aldrig varit speciellt förtjust i att förflytta sig för någons skull. Jag har verkligen sörjt det. Men sedan tänkt att det är mest hon som förlorar och försökt omge mig med andra som gillat våra ungar. Det är en klen tröst, men jag tror att ser det är vanligare än man tror att man har det som du beskriver det, vi tycker bara att det är pinsamt att berätta sådant tror jag. Jag tycker du är stark. Och jag önskar jag bodde nära, då skulle jag komma över nu med lite gott fika och stryka din kind. Kramar!

    SvaraRadera
  2. Jag är riktigt ledsen för din del, och förstår hur du känner.
    Min mamma ser sitt enda barnbarn bara två timmar/år, och gör inga större ansträngningar för att göra bättre. Under de där timmarna leker hon inte med honom, ringer aldrig för att höra hans röst, utan skickar ett par korta sms vid jul eller födelsedag för att visa att hon gör sin plikt.
    jag har lärt mig, som man säger i italien, att 'non si cava sangue da una rapa', och man får väl hitta kärleken nån annanstans, för den finns.
    Många kramar och hoppas att din behandling kommer att gå bra.

    SvaraRadera
  3. Å, vad jag önskar att ni kunde komma och fira jul med mig Annika och Morgaine! Det visar sig hela tiden just nu att vänner är viktigast av allt. Tack fina ni! Kramar

    SvaraRadera
  4. Jag förstår din besvikelse och jag förstår inte alls hur ett ointresse kan finnas hos mor- och farföräldrar. Kan det handla om att man är rädd att engagera sig för mycket för att därmed bli sårbar när man inte har möjlighet att träffa dem så mycket som man skulle vilja? Det blir kanske en mindre sorg på något konstigt sätt om man skär av. I vilket fall så uppfattar jag dig som stark och rak och imponerande på så många sätt! Stor kram till dig!

    SvaraRadera
  5. Förstår din besvikelse,hur den griper tag i en ibland.Och hur svårt det är att förstå hur dom tänker!!

    Styrka till dig!!
    Kram Lotta

    SvaraRadera