måndag 31 januari 2011

Efter psykoterapis tankar...

Mannen och jag var på sista analys- samtalet med psykolog i fredags.
Vet inte riktigt...
Visst kommer det upp mycket tankar när man får prata fritt om när vi träffades.
Om när första sonen föddes.
Men vart detta ska leda...förstår jag inte riktigt...
Eller?

Pojken gick för första gången i torsdags.
Hos en kollega till vår psykolog.
"Det var tråkigt" sa han när han efter femtio minuter kom ut.
Leksakerna var för små barn, duplo.
Fast tjejen fick stämpeln trevlig.
"Hon log i alla fall", tänkte jag när vi hälsade.

Allt för många av de människor, psykologer, psykiatrar, skrivsvårighets-experter o s v som mött min son är människor som inte ler... varför det?

I alla fall ska sonen gå två gånger till. Sen ska de två psykologerna träffas och sätta ihop allt. Sen ska vi träffas alla utom sonen.

En tanke som ständigt dyker upp i mitt huvud sen i fredags är: "denna pojke har alltid gjort mig lättare irriterad än den minsta"...varför det?

Är det så som vi faktiskt studerat att vissa människor även om det är dina egna barn utlöser något inom oss som vi inte kan stoppa? Något som kanske påminner om egna brister?...

Är det så att det som jag upptäckt de senaste åren om min mamma redan smittat mig utan att jag märkt?

Det där med att hon alltid haft en favorit. Den favoriten är inte jag. Den favoriten var inte min syster.
Favoriten fick och får göra precis som han vill. Det är till och med roligt det han gör.

Men jag älskar min son.
Han var vansinnigt efterlängtad.

Om det är så att jag favoriserar minstingen ska jag göra allt för att ändra på det.

Jag vill lära mig av sådant som jag tyckt varit fel i andras uppfostran.
Absolut inte upprepa.


3 kommentarer:

  1. Det du skriver får mig att fundera en del. Det är bara 'fiction', men när du berättar att de 'experter' ni träffar sällan ler, tänkte jag på en TV-serie som heter 'in treatment', där en terapeut lyssnar på andra, och samtidigt har sin egen börda, son eventuellt patienterna påminner om.
    Känner likadant om att inte vara mammans favorit. Det är nåt som gjort ont i flera år. Fast att nu har jag börjat inse att favoriten (min syster) är nu fångad i ett nät där hon inte fått möjligheten att utveckla sig som självstående människa, och jag tror inte jag skulle vara glad i hennes skor :)
    Stor kram till dig.

    SvaraRadera
  2. Känner igen det där med att vara favorit (hos pappa) men inte (hos mamma)... Svårt vilket som. Jag tror, om jag tittar på mina egna barn oc mig och min man, att vi lättare blir arga och irriterade på den som är mest lik oss själva... Tror det är mänskligt. Men när man är medveten om det kan man också lägga mer energi på det och försöka agera på ett annat sätt ibland. Om man är medveten om att man går i någon av sina föräldrars fotspår, då är man på väg :) Det är ju när man är helt omedveten om det som man "lätt" upprepar.
    Kraft och kram till dig som är så öppen med din familj och det ni tampas med. Självklart älskar du dina barn!

    SvaraRadera
  3. Morgaine, visst min bror är inte hjälpt alls av att vara favoriten. Han går alltid hemma hos mina föräldrar och har inga vänner trots sina 44 år. Sorgligt! Detta gör att jag vill kämpa för att göra allt bra med mina barn.
    Tack för ditt fina svar.
    Kram

    Annika, visst är det så att min son är vansinnigt lik mig. Känner att öppenheten är ett led i att ändra saker som är fel i min familj.
    Tack!
    Kram

    SvaraRadera