Stark fast skör fast stark

Ja, så känner jag mig ju.

Särskilt som mina naglar smulas sönder totalt.

Förmodligen medicinerna.

Ska kolla upp benskörhet och sådant...sen.

Under tiden försöker jag boosta mig själv.

Gojibär, någon form av kosttillskott för just naglar och hår, chiafrön...you name it!

Själen är inte trasig hela tiden.

Ena stunden är jag stark som en oxe.

Andra ligger jag där och darrar igen.

Kanske hör de två sakerna ihop.

Kanske inte.

Ni kan blunda om ni vill nu för jag vet att jag sagt det minst en miljon gånger minst...

Säger det i alla fall igen.

Jag bär farmor med mig alltid.

Tänker på vad hon skulle ha sagt.

Vad hon skulle ha gjort.

Saknar ju henne så att det gör ont.

Sorgen sitter där med mig på stolen i avskeds-/ palmsöndagsgudstjänsten som vikare prästen håller. Han och hans fru har klivit rakt in i mitt hjärta och där kommer de att stanna. Men de ska åka nu. Jag vet att jag kommer att sakna dem. Tårarna är såå nära när vi kramas adjö och jag har svårigheter att skriva en minnesmening på ett kort innan jag går.

Förstår inte riktigt var all denna sorgsenheten kommer ifrån. De ska bara åka tillbaka till Sverige.

Äntligen ska de hem till sina barnbarn.

Vi har ju valp hemma. Solen lyser. Jag mår bra.

Ändå...

När jag ligger på min säng efter lunchen landar det en duva på gallerna utanför barnens fönster och tittar rakt på mig. Sen flyger den igen. Farmor tänker jag. Glädjen bubblar upp.

Därefter får jag full fart på bajsplockningen igen då valp- token tittat in sig på mattan under trummorna och tänkt att där blir det minsann bra.

Senare inser jag att vilken dag det var. Den 13:de april. Exakt tre år sedan farmor somnade in.

Ingen tvekan om saken.

Jag är stark.

Styrkt av farmor.

Det är inte duvan på bilden...jag hann bara inte ta någon på "farmor-duvan".