Slut

Skolåret bara försvann i ett nafs.

Vart tog det vägen?

Det började ju nyss...

Slut tycks inte avslutningarna göra.

Allt har liksom en fest.

Avslutningsfest.

Det är en kvar. 

Musikskole-avslutningen.

Min pojke ska spela trummor för oss i morgon kväll.

Under tiden packar jag väskor till honom.

Söndag morgon åker han på läger.

De ska bo på hotell så det blir inte så himla mycket att trycka ner.

Fast i alla fall.

Tror nog att jag är mera nervös än vad han är.

När jag säger något, i förbi farten, kommenterar han att jag nog borde lugna ner mig.

Faktiskt far jag omkring som ett jehu.

Försöker hinna med.

Känslan av att ingenting blir färdigt.

Färdigt för mig.

Så att jag bara kan ta det lugnt. 

Ägna mig åt det som är mitt.

Aningen trött är jag nu.

I går kändes det som jag inte skulle orka med inbokade laserskjutnings festen som vi organiserat för minstingens klass. För att han ska hinna fira sin födelsedag innan alla åker iväg.

Tillsammans med en kompis firade han. 

I förväg.

Smyg-födelsedags-kalas.

Jag var nere och tog kort i ren nyfikenhet.

Plåtade lite av förberedelserna innan alla ungar försvann in i mörka labyrinter och låtsasrökfyllda gångar.

Rambo-kidsen skjöt sedan hej vilt. 

De hade urskoj och tyckte att tre matcher var alldeleeees för lite.

Tyckte dom.

Mellan varje match vankades det lite smått och gott som jag och kompisens mamma dragit dit.

Köpta förvisso.

Vem hinner med att baka i den här takten?

Sen avslutade vi med tårta. 

Två pojkar som fyller nio tillsammans kan lätt se ut som två väldigt gamla herrar.