söndag 26 augusti 2012

Tillbaka igen

Två veckor som försvann i ett nafs. Det trodde jag inte när jag satt där med väskorna packade och barnen otåligt väntande. Inte heller trodde jag det när jag steg in i mina föräldrars hus och fann att allt var som det brukar. Min säng var bäddad till mig. Lakanen framlagda till barnen. Allt stod där jag lämnat det för ett år sen...
Jag har hunnit med en hel massa. Saker som jag tänkt och saker som jag inte alls tänkt. På något konstigt sätt har jag inte hunnit med något som jag tänkt. Inte blev några av telefonsamtalen som jag tänkt göra, människor jag tänkt träffa, av...Fast jag träffade andra som jag inte sett på "hundra" år.
Jag var på upptäcksfärd i Glimmingehus där jag inte varit på säkert tjugo år. På en rolig hemvändar fest i min utdöda hemby var jag inne och gick i min gamla skola...förunderligt... så litet klassrummet känns...
Mina föräldrar var med på mina upptåg. Mer än vad de brukar. Behövde inte ens förbereda den sedvanliga shopping rundan i Malmö med min mamma långt i förväg. Hon nappade till min förvåning direkt. Utan betänketid. Utan att vänta tills jag säger; okej, då kör jag nu! För att sen sucka om att jag alltid har så bråttom. Hon var klar innan jag!!! Jo, visst var hon tvungen att kommentera att jag går så himla fort...men hon vet inte att jag saktar ner för hennes skull...
Ja, allt var som vanligt men ändå inte.
Farmor saknar jag så att det gör ont. Såg att min pappa tänker likadant. Han kan inte ta i något som finns i det huset. Pratar om att hyra ut det...
Jag tvingade dit honom och min faster efter att ha vaknat en natt med farfars busupptåg som en plötslig syn framför mig. Korten! De får inte försvinna. Korten där min farfar som en ung rackare, bland annat, hängde upp och ner i trafikskyltar tillsammans med sina kompisar. Vi hittar korten. De och många fler. Med människor som vi oftast  känner igen. Men även några vi aldrig sett. Det kännns som att komma in i en hemlig värld. Min pappa tar lådan med kort med sig hem. Han hade aldrig tänkt på korten och vad de gör med en. Minnena. De fina minnena finns där. Även om inte direkt på bilden.
Senare går jag ner med stora pojken. Två kort på mina systerbarn som är kvar vill jag ha. Jag har en fix ide också; Kina schacket. Det där fina i trä. Som farmor och farfar alltid spelade. Jag hittar inte det. Men lugnet infinner sig lite när jag hittar glasburken med alla träkulorna. Till och med de som en utav farmors alla hundar bitit i. Skratt tårarna kommer. Det finns kvar. Allt är bra.


8 kommentarer:

  1. Jag blir så glad av att läsa här idag. Så glad att du haft två fina veckor trots allt. :)
    Kramar till dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Det blev bra.
      Kram själv

      Radera
  2. Välkommen tillbaks! alltid lika härligt att läsa hos dig♥

    SvaraRadera
  3. Tänkte på dig idag när jag gick i skogen med lillhunden. En tanke på hur du hade det..& här kom svaret direkt:-). Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad fint att du tänker på mig i skogen...älskar den svenska skogen...tycker att jag fick lite för lite av den. Men...man kan inte få allt på liten tid. Kram

      Radera
  4. Så fint att du liksom fick landa i hemlandet med själen också. Unnar dej det! Kram!

    SvaraRadera