Att vi föds och dör alldeles ensamma är väl helt solklart.
Däremellan vill vi vara tillsammans med andra. Dela upplevelser och synpunkter med andra.
Det vill åtminstone jag.
En yoga- shiatsu-kompis skickar mig ett sms om en speciell yoga-chakrameditations-kväll med vegetarisk middag. Hon pubblicerar samtidigt om den på facebook. Jag svarar sisådär att det är lite långt för mig. Då ringer hon upp. Övertygar mig om att jag kan ta med man och barn och katt och hund...fast det har jag ju inte...katt och hund...Men i alla fall...Det är en underbar upplevelse.
Hon var där med man och nioårig dotter fredagen innan. På första chakrats meditation.
Absolut tycker hon att jag ska komma. Om jag vill kan jag ta mig hem till henne och sen åka bil med dem. I fall att mannen skull vara orubblig.
Visst kan jag väl det. Träffa mina vänner som jag sällan ser vill jag absolut. Presentera dem för min familj gör mig överentusiastisk. Testa nya saker vill jag med hela mitt hjärta.
Mannen är inte alls orubblig. Så på torsdagen bokar jag.
Vi åker dit med två nyduschade och nyfikna barn. De ska få träffa mina vänner. Kolla in lite i min värld. Stora pojken har nog förstått då mannen ber dem uppföra sig ordentligt för min skull. Att man till exempel äter det man får på sin tallrik utan knot. Minstingen, däremot, tappar hakan när han läser, där vi stå utanför klubben, att det bara serveras vegetarisk mat . "Va, inget kött?"
Men sen sitter han fint och lyssnar på föreläsningen om Chakran. Förvisso påbörjat med en halvtimmes försening. Men vi har lite morotsröra och rostade brödbitar i magen nu. Den gillades av barnen med.
Av mina vänner syns inte ens röken.
Jag försöker ringa. Inget svar.
Efter föreläsning lotsas vi vuxna in i dojon. Barnen tas om hand av kampsports läraren. En stor skäggig man med ordentlig mage.
Vi mediterar till musik. Sittande. Stående. Liggande.
Mannen säger att han bara har ont i fötterna efteråt. Vet inte hur han tagit det hela. Smygsåg att han rörde sig till musiken han med. Jag tyckte om det. Musik är ju det som talar mest till mig. Rörelse kommer allt mera.
Barnen har fått mata sköldpaddor i fina stenfontänen som borden är dukade runt. Katten Stella har också fått lite fisk. När vi kommer ut sitter de vid ett bord och bygger pyramider med träklotsar.
Sen äter vi. Barnen väldigt lite. Stora pojken lite mera. Ris med honungsmelon går i alla fall ner. Tallriken med stekta grönsaker och ugnsbakade pumpablommar tilltalar ingen av busarna.
Ett lugn har intagit mig. Det är ett vackert ställe. Helt i trä. Porlande vatten. Allt är dekorerat i oranget. Kvällens chakra till ära.
Innan efterrätten får vi alla gå in i dojon igen. Klockan är mycket och vi har precis pratat om att åka. Det blev sent kvällen innan också. Skolavslutningspizzan då minstingens lärare kom en timme för sent sitter lite där på trötta hjärnor. Men vi går med in. I händerna har vi de små karneol stenarna vi fått. Vi får testa energier. Ge varandra energi med händerna i par. Barnen är med och det är kampsportsläraren som leder. Han är rolig.
När vi avslutat säger jag till mannen som serverar och som har samma namn som min stora pojke att vi måste åka. Då övertygar han barnen om att de måste smaka på "panna cottan". De gör vi. Snabbt. Klockan är halv tolv och vi har en timmes resväg.
Mina vänner har inte dykt upp.
Vi pratar om det i bilen medan minstingen sover och stora pojken halvsover. Om att det är dålig stil att inte ens höra av sig. Min vän måste ha sett att jag sökt henne...eller?
Nu när jag för en stund sedan satte mig här för att skriva kom ett sms. Det var min vän. Hon hoppades att vi haft roligt. De hade blivit blockerade på stora sonens pianokonsert. I förseningarnas Italien fungerar inte ens en konsert på konservatoriet utan att gå över tiden.
Okej, men jag kan inte låta bli att svara att jag blev besviken på att de inte lät oss få veta i går.
Visst hade vi kul. Minstingen med. Han går omkring med sin karneol sten som han säger fått så mycket energi i går att den bränner.
Så besviken, ja. Men även nöjd. Det är jag.
Däremellan vill vi vara tillsammans med andra. Dela upplevelser och synpunkter med andra.
Det vill åtminstone jag.
En yoga- shiatsu-kompis skickar mig ett sms om en speciell yoga-chakrameditations-kväll med vegetarisk middag. Hon pubblicerar samtidigt om den på facebook. Jag svarar sisådär att det är lite långt för mig. Då ringer hon upp. Övertygar mig om att jag kan ta med man och barn och katt och hund...fast det har jag ju inte...katt och hund...Men i alla fall...Det är en underbar upplevelse.
Hon var där med man och nioårig dotter fredagen innan. På första chakrats meditation.
Absolut tycker hon att jag ska komma. Om jag vill kan jag ta mig hem till henne och sen åka bil med dem. I fall att mannen skull vara orubblig.
Visst kan jag väl det. Träffa mina vänner som jag sällan ser vill jag absolut. Presentera dem för min familj gör mig överentusiastisk. Testa nya saker vill jag med hela mitt hjärta.
Mannen är inte alls orubblig. Så på torsdagen bokar jag.
Vi åker dit med två nyduschade och nyfikna barn. De ska få träffa mina vänner. Kolla in lite i min värld. Stora pojken har nog förstått då mannen ber dem uppföra sig ordentligt för min skull. Att man till exempel äter det man får på sin tallrik utan knot. Minstingen, däremot, tappar hakan när han läser, där vi stå utanför klubben, att det bara serveras vegetarisk mat . "Va, inget kött?"
Men sen sitter han fint och lyssnar på föreläsningen om Chakran. Förvisso påbörjat med en halvtimmes försening. Men vi har lite morotsröra och rostade brödbitar i magen nu. Den gillades av barnen med.
Av mina vänner syns inte ens röken.
Jag försöker ringa. Inget svar.
Efter föreläsning lotsas vi vuxna in i dojon. Barnen tas om hand av kampsports läraren. En stor skäggig man med ordentlig mage.
Vi mediterar till musik. Sittande. Stående. Liggande.
Mannen säger att han bara har ont i fötterna efteråt. Vet inte hur han tagit det hela. Smygsåg att han rörde sig till musiken han med. Jag tyckte om det. Musik är ju det som talar mest till mig. Rörelse kommer allt mera.
Barnen har fått mata sköldpaddor i fina stenfontänen som borden är dukade runt. Katten Stella har också fått lite fisk. När vi kommer ut sitter de vid ett bord och bygger pyramider med träklotsar.
Sen äter vi. Barnen väldigt lite. Stora pojken lite mera. Ris med honungsmelon går i alla fall ner. Tallriken med stekta grönsaker och ugnsbakade pumpablommar tilltalar ingen av busarna.
Ett lugn har intagit mig. Det är ett vackert ställe. Helt i trä. Porlande vatten. Allt är dekorerat i oranget. Kvällens chakra till ära.
Innan efterrätten får vi alla gå in i dojon igen. Klockan är mycket och vi har precis pratat om att åka. Det blev sent kvällen innan också. Skolavslutningspizzan då minstingens lärare kom en timme för sent sitter lite där på trötta hjärnor. Men vi går med in. I händerna har vi de små karneol stenarna vi fått. Vi får testa energier. Ge varandra energi med händerna i par. Barnen är med och det är kampsportsläraren som leder. Han är rolig.
När vi avslutat säger jag till mannen som serverar och som har samma namn som min stora pojke att vi måste åka. Då övertygar han barnen om att de måste smaka på "panna cottan". De gör vi. Snabbt. Klockan är halv tolv och vi har en timmes resväg.
Mina vänner har inte dykt upp.
Vi pratar om det i bilen medan minstingen sover och stora pojken halvsover. Om att det är dålig stil att inte ens höra av sig. Min vän måste ha sett att jag sökt henne...eller?
Nu när jag för en stund sedan satte mig här för att skriva kom ett sms. Det var min vän. Hon hoppades att vi haft roligt. De hade blivit blockerade på stora sonens pianokonsert. I förseningarnas Italien fungerar inte ens en konsert på konservatoriet utan att gå över tiden.
Okej, men jag kan inte låta bli att svara att jag blev besviken på att de inte lät oss få veta i går.
Visst hade vi kul. Minstingen med. Han går omkring med sin karneol sten som han säger fått så mycket energi i går att den bränner.
Så besviken, ja. Men även nöjd. Det är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar