Tittar närmare på osäkerhet/rädsla

Jag har funderat mycket på det där om varför människor som man räknat som vänner helt plötsligt undviker en. Hittar massor av ursäkter för att inte träffas. I förbi farten får man veta att de ska åka på semester med andra vänner. Semesterresa som de aldrig "hade råd med" när vi andra jordinnevånare frågade. Fast under morgon "dra-åt-helvete" kaffet sägs det inget om detta. Noll. Kanske borde man undvika att gå dit. Göra dem en tjänst.
Fast det gör man inte. Problemet är ju inte ens eget. Det är bara lite konstigt.
Då pratar jag ju om vänner som verkligen ställde upp och körde rullstolen när minstingen hade brutit benet. Dök upp på sjukhuset då jag var inlagd. Ställde upp som barnvakter när allt bara krisade sig och således hade lägenheten full av pojkar i olika åldrar. High life! Inte alla som gör det.

Ja, skumt är det bara. Vad har hänt liksom? Mannen avfärdar allt med att vi ju inte är "goda katoliker". Kanske kan stämma...eller inte...
Så hamnar vi allihop hemma hos en annan väninna som också hamnat i "svarta" klubben. Det är hennes sons födelsedag och efteråt ska vi åtta (min familj plus hennes) gå på grekisk restaurang.
De där ex-vännerna är med. Fast de ska inte följa med på restaurangen. De har inte tid. Har annat för sig.
Vi sitter runt barnens bord och pratar om detta. Då inser jag var det är som skiljer oss åt;
Rädslan. Rädslan för sådant som är nytt. De har aldrig provat grekisk mat. En av dom ojar sig om den fullständigt oätbara indiska maten hon tvingats äta i London. Mina öron håller på att ramla av. En annan har en vansinnigt bra tailändskt restaurang precis där de bor. Den har de aldrig testat. Tror faktiskt att jag behöver gå ut och få lite regning luft på terrassen...

De pratar även om semesterresan de ska på till Sicilien. Flyget är bokat och det pratas om valium...Nej, snälla! Sen säger hon som är rädd; - ja, ni som är vana tycker väl det är tokigt.
Nej inte tokigt. Vi bara vet att rädslan är obefogad. Att det värsta som kan hända händer oftare på vägarna i bil.
Sedan pratar vi lite om hur länge min stackars son fick gråta innan jag fattade att han hade ont i öronen vid lyft och landning. Och att jag sen bunkrade med tuggummin en lång tid och ibland fortfarande när vi ska flyga. Den andra kompisen berättar lite andra reseanekdoter. Allmänt trevligt tycker jag att vi har det. Så där efteråt tror jag faktiskt även att det lättade lite. Förmodligen är hon fortfarande rädd, flyg rädd-kompisen.  Men kanske har hon fått lite ideer om hur hon ska handskas med detta utan det förfärliga valiumet.

Efter en stund ställer de två semesterkompisarna sig upp och samlar ihop sina barn. De ska hem.
Det slår mig att de har exakt likadana byxor på sig. Som när vi gick i skolan. Bästisarna som shoppade tillsammans och gick omkring som tvillingar. Som Bill & Bull. Precis som jag inte förstod det då förstå jag det inte nu. Ett ljus tänds till i mig.
När semestertvillingarna gått pratar vi om det jag och restaurang kompisen.
Att det handlar om en rädsla som bottnar i osäkerhet.
De finner ingen tröst i såna galningar som vi som testar nytt. Som gillar starka smaker. Som kanske tar flyget fast vi inte borde det med pågående helvetesförkylning.

Det är ju inte alls så att jag är fri från rädslor. Nix. Träffa nya människor skrämmer egentligen ski...na ur mig. Nästa vecka kommer jag att jobba extra vilket förmodligen innebär träffa folk jag aldrig sett. Så då stoppar jag den där rädslan i väskan. Trycker ner den längst nere.  Kanske tar jag upp den sen för att säga; ha ha du! Jag fixade det här...
Det hoppas jag i alla fall. Det vill jag.