Lugn i hjärtat. Kaos i lägenheten. Det blev ingen städning i dag heller. Åkte på en långtur, i stället, för att träffa två fina människor som tatuerar såna som mig; före detta sjuka. Inte bara förstås. Även såna som gjort skönhetsingrepp hos mindre pålitliga tatuerare. De reparerar sånt som går att reparera. Fixar till fula ärr.
Mitt ärr är ett fint ärr säger unga tatueraren. För ung det är han. I hans studio som ligger en trappa upp i radhuset där han bor ligger det elgitarrer utspridda och man måste trängas med en motorcykel när man går in i radhuset. Det hela gör mig bara glad. Jag förblir glad även när han säger att jag måste vänta lite. Min senaste operation var i februari och man brukar vänta sex till tolv månader. Han visar på kapillärerna runt ärret. De är alldeles för sköra. Ärret måste läka ordentligt först annars blir det inget bra jobb. Det är helt okej. Långa resan i ösregnet är också helt okej. Fina kirurgen vet vad han gör när han tipsar mig hit. Tjejen som skjutsar mig till och från tunnelbanan då tåget jag skulle tagit inte längre finns...(tänker att dylika saker bara hända i Rom...fast jag kan ju ha fel...)...är också en fin människa. Hon säger att hon ska ringa kirurgen senare för att berätta att vi träffats. Hon pratar om människor som dött i Argentina på grund av störtregn...det har jag inte läst...upptäcker att jag inte läser något om det som händer i världen...kanske borde jag det...Finner det vackert att hon associerar regnet som vräker ner med människorna i Sydamerika. Hon har ett vackert hjärta.
Ja, det är med stor glädje jag beger mig ut i regnet igen och letar mig hem. Någon varmt ligger runt hjärtat. En speleman som kör låtar på munspel till BoneyMs låtar...ja, han har musikanläggning med sig på tunnelbanetåget...får pengen jag hittade på gatan i morse. Turpengen. Den kan han behöva.
Sen hittar jag den här, som gör mig ännu gladare, när jag fjantar runt på youtube i stället för att ta itu med röjningen som skulle behövas...
Det får bli i morgon i stället.
Sen tar jag mig tid att tänka...inget är permanent...en bröstvårtetatuering måste förbättras en gång om året...
Behöver jag verkligen det?
Mitt ärr är ett fint ärr säger unga tatueraren. För ung det är han. I hans studio som ligger en trappa upp i radhuset där han bor ligger det elgitarrer utspridda och man måste trängas med en motorcykel när man går in i radhuset. Det hela gör mig bara glad. Jag förblir glad även när han säger att jag måste vänta lite. Min senaste operation var i februari och man brukar vänta sex till tolv månader. Han visar på kapillärerna runt ärret. De är alldeles för sköra. Ärret måste läka ordentligt först annars blir det inget bra jobb. Det är helt okej. Långa resan i ösregnet är också helt okej. Fina kirurgen vet vad han gör när han tipsar mig hit. Tjejen som skjutsar mig till och från tunnelbanan då tåget jag skulle tagit inte längre finns...(tänker att dylika saker bara hända i Rom...fast jag kan ju ha fel...)...är också en fin människa. Hon säger att hon ska ringa kirurgen senare för att berätta att vi träffats. Hon pratar om människor som dött i Argentina på grund av störtregn...det har jag inte läst...upptäcker att jag inte läser något om det som händer i världen...kanske borde jag det...Finner det vackert att hon associerar regnet som vräker ner med människorna i Sydamerika. Hon har ett vackert hjärta.
Ja, det är med stor glädje jag beger mig ut i regnet igen och letar mig hem. Någon varmt ligger runt hjärtat. En speleman som kör låtar på munspel till BoneyMs låtar...ja, han har musikanläggning med sig på tunnelbanetåget...får pengen jag hittade på gatan i morse. Turpengen. Den kan han behöva.
Sen hittar jag den här, som gör mig ännu gladare, när jag fjantar runt på youtube i stället för att ta itu med röjningen som skulle behövas...
Det får bli i morgon i stället.
Sen tar jag mig tid att tänka...inget är permanent...en bröstvårtetatuering måste förbättras en gång om året...
Behöver jag verkligen det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar