lördag 23 mars 2013

Sol- lapning

Det är dags för mig att berätta om det som är alldeles underbart i den förfärligt kaotiska och skitiga staden som Rom är.
Det som man absolut känner att hjärtat mår bra av...utöver yogan då förstås.
Sådant som man tankar fullt med. Tar med sig hela veckan. Man glömmer ofta bort att vara tacksam för det i allt kaos. Tyvärr. Ibland lyckas jag leva det fullt ut.

Som när jag lämnar minstingen i skolan. Tar ritual kaffet med väninnorna och sen drar iväg mot vackraste parken i Rom. En väninna som har hund kan inte följa med. Måste jobba. Gör inget. Här ska promeneras i alla fall. Morgonen är fantastisk. Så fantastisk som den bara kan bli här. Efter dagar av regn, trafikkaos och irritationer strålar nu solen på en alldeles blå himmel. Det kan jag inte motså.
En bit att gå är det innan jag är framme vid parken. Bilar i massor tutar och står i där jag går glad att jag kommit ihåg att få med mig kameran. Raska steg tar mig dit. Väl inne i parken är det som att stänga en dörr om det där bråkiga, stökiga och bullriga.
Jag går in i en enorm lunga. Nästan som en svensk skog. Fler joggare, fler hundar på promenad  förstås. Njuter, promenerar. Tar bilder. Mina vänner ekorrar syns inte till. För sent är det för deras del. För mycket människor.  Däremot lyckas jag ta en bild på de senaste årens inflyttade gäster; pappegojorna. En lång promenad tar jag mig med ganska raska steg. Efter ett telefonsamtal måste jag bara sitta på en bänk mitt i solljuset vid den konstgjorda sjön full av skjöldpaddor och jättekarpar. Som en katt lapar jag i mig det underbara. Bara finns. Mediterar ljus.
När jag måste gå gör det nästan ont. Det är alldeles för fantastiskt detta. Att bara vara i solen bland träd och tusenskönor. Mitt i en storstad. Mitt i veckan.
Men det finns ett slut på allt. Jag har lovat stora sonen att gå en sväng om hans skolan och köpa ett påskägg till förmån för cancerfonden. En flicka på skolan dog för ett tag sedan. Hur skulle jag kunna säga nej till detta. Efter skol-omvägen köper jag ett fång tulpaner också då jag passerar en trevlig blom-försäljare.
Solen som gör mig så glad får mig att tänka på hur det var att leva i Sverige. Inte konstigt att folk är så nedstämda. Månader utan sol kan göra vem som helst galen...

Väl hemma skyndar jag mig att stoppa in memory kortet i datorn. Vill se mina bilder. Fibblar till det på något sätt och raderar dom. Grrrrr!
Nåja, detta betyder väl att jag måste gå dit fler gånger med kameran i högsta hugg.
Lite gamla bilder har jag ju från Villa Ada sen innan...fast jag upptäcker att de är alltför få;



Blommorna lyckades jag i alla fall ta kort, som stannar kvar, på...



 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar