I går skrev jag ett impulsinlägg på italienska på facebook. Hade precis hört en i mina öron förfärlig nyhet på radion. Såna hör man ju många. Fast den här var så vansinnigt sorglig då det ju var San Valentino/Alla hjärtans dag/ Vän dagen i går.
Jag ville bara säga att det är alldeles galet tragiskt att bli dödsskjuten av sin handikappade fästman när man försöker smyga in och överraska. Bryr mig liksom inte om att det kanske inte var riktigt så det hela gick. Bryr mig inte om att det kanske funnits andra fula saker med i bilden. Det var själva händelsen jag bara ville kommentera. Säga hur fullständigt fel det som hänt var. På många sätt.
Då börjar en kär väninna ifrågasätta. Punktualisera. Understryka.
Jag försöker svara. En nyvunnen vän kommer före mig. Till undsättning.
Jag förstår inte. Varför kan man inte bara läsa en sak och ta den som den är. Varför måste man hålla på och gräva och gräva i saker.
Jag är ingen journalist/författare/universitetsprofessor som måste stå till tals. Helt plötsligt känns det så. Tror inte att kompisen menar något illa. Nej, jag är övertygad om att hon inte gör det. Och hon är inte den enda. Det är många som gör så där. Då blir det tungt.
Ville bara uttrycka en sorg för det som hänt. Punkt slut...eller borde jag kanske förbereda mig bättre innan jag skriver så att alla kan läsa???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar