Bocciato/kuggad

Där satt jag och skrev om ett blogginlägg om döden. Tänkte att det skulle bli precis så glatt och ljust som jag just nu ser det. Då plingar det till i mail boxen. In kommer två mail från en kompis. Hennes syster har precis fått veta att hon har lungcancer. Då blir det tvärstopp på mitt skrivande. Kan bara inte. Sparar som utkast och skriver till min kompis. Det får bli till en annan dag.

På kvällen har minstingen simskole-prov. En sorts märkestagning de går igenom två gånger om året. Min åttaåring är inne på sitt fjärde prov. Han försökte redan i maj, men det var för tidigt. Man måste ju kunna en hel del. Innan har han inte behövt simma på tid. Nu måste han det. De fyra längderna crawl fixar han. Har till och med några sekunder kvar. Sen är det dags för fjärils/delfin sim. Två längder. Jag vet att han har svårt för just den här simstilen. Men det går hyfsat. Fast han är sist framme. Tre sekunder senare än han borde. Alltså kan han gå hem. Han får inte ens prova ryggsim, som är hans bästa eller livräddningen som man gör sist.
Så han står där ensam i det annars så överfyllda duschrummet och ser vilsen ut. Ledsen är jag. Han är mest arg. Det här känns verkligen inte rättvist. Läraren stoppade mig häromdagen för att säga hur duktig han tycker min lilla klimp blivit. Duktig är han. Faktiskt. Därför känns det som ett hån att tre sekunder ska avgöra.
Medan han tvålar in sig och pratar om orättvisan i att tjejer har fler sekunder till godo tänker jag på det fula ordet bocciato/ kuggad. Det blev han. Det kan man bli i skolan i det här landet också. Men inte för att man inte varit på lektionerna utan anledning. Nej, man kan bli det om man inte uppnår medelbetyg i ett ämne. Skalan är från 1 till 10 just...fast det ändrar de på hela tiden. Som om det skulle fixa till det faktum att man klassar ut barn ibland redan på lågstadiet. Skolan han går på säger att de inte kuggar. Så får han istället känna av det på simskolan...man ska liksom inte komma undan. Inte om man är barn i alla fall.
Jag känner stor förvirring. Går det till så här i Sverige också? Kan inte minnas det. Har jag kanske missat detta...

I morse ringde jag min kompis. Hon ska åka till sin syster i Sverige. Peppade henne. Ingenting är förlorat. Det får ingen tro. Biopsin ska fortfarande göras. Man måste hålla hoppet uppe. Hennes syster är långt ifrån kuggad.

Det är det jag måste hjälpa min son med också. Ge honom den rätta stödet för att han ska orka fortsätta. Jag vill ju inte att han ska tappa lusten. Simning gillar han.
Så efter skolan bjuder jag hem en av hans klasskamrater. Det är en av det där underliga själarna som inte leker så mycket med elektroniska spel. De drar fram lego, gormiti...allt möjligt som jag knappt visste längre att pojkarna hade. De glömmer tid och rum och har så där fantastiskt skoj som jag minns att jag hade när jag var liten. Utan minsta lilla tanke på att man inte duger.