Rimbambita

Det finns italienska ord som jag bara älskar. Precis som det finns svenska ord...fast jag kan inte komma på ett enda svenskt just nu...
Ett italienskt ord som jag tycker passar mig alldeles särskilt bra i detta ögonblick är "rimbambita". Man använder det om människor som glömmer saker. Gör konstiga saker. Som jag. R i m b a m b i t a. Rim= åter. Bambita= flickstadiet...eller liknande. Ja, i fri översättning= tillbaka till barnstadiet. Fantastiskt tycker jag som gärna skulle äta det där Krumelur pillret och inte bliva Stur.
Anammar det när mannen tittar så surt på mig att jag bestämmer mig för att åka och hämta jäkla läkarjournalen som jag är helt övertygad om att jag redan hämtat fast jag inte minns var i helskotta jag lagt den...puh...Helt säkert är det att jag inte skickat den till försäkringsbolaget som jag borde. Det säger de jämte ett "så då får ni minsann ingen kosing av oss".
Ja, så jag tar bussen till kliniken en lördag morgon. Bråkar lite med sura sekreterare som påpekar att man faktiskt ska hämta journaler i veckan på eftermiddagen vanligtvis. Men jag får den. Har lärt mig att se lagom slokande ut. När jag kommer hem med min trofe' har mannen hittat journalen som, jag tyckte mig minnas att, jag redan hämtat. Och det på ett ställe vi båda letat på minst två gånger var...Vad min man är då vet jag inte. Jag är säker "rimbambita". (finns faktiskt i maskulin version = rimbambito...fast det säger jag inget om)
Dagen efter glömmer sonen sin telefon hemma. Gör inget tycker jag. Har ju min. Mamma fixar biffen. Sen går vi där. Skojar. Kollar affärer. Tills jag undrar varför mannen inte ringt än. Tar upp den avstängda telefonen. Hoppsan! Mannen är svårt irriterad när vi träffar på honom och minstingen. Min mobil plingar ett tag av alla samtal jag fått. Bara från mannen.
Sen är det det där med läxor. I ett trist hämningsutfall då mannen försöker förhöra mig på Geografi som stora pojken fått i bak-läxa kan jag ingenting. Det är stopp. Lätta frågor om vulkaners uppkomst och liknande....och jag kan NOLL.
Ja ja, så fick han bevisat att svenska skolan är skräp...NEJ. Att jag får panik har han bevisat. Skulle aldrig klara ett enda av de där förfärliga utfrågningarna de sysslar med i skolan i detta landet. Min gamla tunghäfta kommer tillbaka och jag är precis så dunderdum som jag alltid trott.
Rimbambita. Visst passar det mig alldeles precis bra. Får jag bara sparka runt i löven i stället då är allt bra.
Fast jag är glad att det finns ett så vackert ord för det jag är. Visst finns det många fula också. Men jag väljer detta. Det fina ordet som påminner mig om farmors kök, tälta på gräsmattan och läsa bara det man vill...Äta, sova och leka.