Jag och min spärrballong...

Även då jag vet att saker och ting måste ha sin gång.

Att man liksom inte kan skynda på och köra i hundratio alltid.

Fast det är så, skulle jag ändå helst se att hela den här bröst-historien var över nu.

Jag vill bli fri från min spärrballong.

Den är inte jättestor.

Men den verkar så för mig. 

Det fanns ju inget där innan.

Snälla kirurgen sa att jag bara kunde säga; stopp, så skulle han sluta fylla på.

Jag sa stopp innan jul.

Då sa han att; nääää...inte riktigt än...men snart.

Sen rabblade han en massa tekniska saker om volym på mitt stackars kvarsittande bröst som inte kan uppnås om man inte fyller till minst 500 cc....

Som ett frågetecken stod jag där.

Vad menas med detta?

Nja, ett par två tre gånger till.

Kanske är han inte så himla snäll som han verkar.

Eller så fattar han inte min synvinkel alls.

Jag sa ju inget om att jag inte vill ha saker/spärrballonger/tuttar i vägen när jag gör yoga.

Jag sa ju inget om att jag läst Vanda Scaravellis underbart poetiska bok och att hon är lite ett ideal för mig.

Hon började i fyrtioårsåldern med yoga.

Alltså finns det hopp för mig.

Ja, det finns verkligen hopp om att jag ska kunna lära mig den här;

Och den här;

Fast då får inget sitta i vägen liksom.

Inget som spänner och drar och hotar om att spricka....

Nej, det enda jag sa var att jag skulle bara känna mig fånig i stora bomber.

Kanske borde jag ha uttryckt mig klarare.

Fast han försäkrar att det kommer att se helt annorlunda ut när proteserna sitter där i stället för expandern....inte uppe under hakan längre...inte så stelt...

Längtar tills jag blir av med min ballong. Vi har nog aldrig riktigt blivit polare.

Nej, för inte tusan trivs jag med den...spärrballongen min.