Decapeptyl story

Vissa händelser i ens liv stänger man bara in i en mörk garderob. Inte för att det har med sorg att göra. Det handlar mera om chockartade upplevelser. Sådan man helst vill låsa in och slänga bort nyckeln till. De behövs liksom inte alls.
Fast ibland kommer de fram i alla fall. Flyter helt plötslig upp som ett lik i en sjö.
En sådan händelse dyker upp när vi står där och pratar med barnflickan. Hon har precis berättat om alla lustiga och olustiga saker som händer nu när de infört inträdes test på medicin linjen på universitet. Hon vill bli läkare men det är de många som vill. Platserna är få. Läkarsöner och läkardöttrar får färdigpreparerade test i sina händer med mera. Inget nytt under solen. I Italien är det oftast genom arv man får sina jobb, tyvärr. När vi pratar om detta råkar jag ta mig på sidan där mannen injicerat decapeptyl två dagar innan. Det gör fortfarande ont. Det brukar inte göra ont. Jag får en sån här spruta var fjärde vecka, ska jag få i tre år nu,  och det brukar aldrig göra ont. När jag kommenterar detta dyker så "liket" upp i mitt minne:

För cirka 12-13 år sedan gick jag och mannen igenom två konstgjorda befruktnings försök. Det hela var stressande. Tror faktiskt att det var näst intill jobbigare än cellgifterna...
 Jag skulle ta en decapeptyl spruta under förbehandlingen. Det skulle vara rätt dag. Därför tog jag blodprov varje dag. Fick klartecken från min gynekolog när det var rätt dag och då gick jag till min husläkare för att han skulle spruta in decapeptylen som är en oerhört dyr medicin. Den hade jag betalt själv, så klart. Den där gången var min läkare inte där. En vikare hade naturligtvis satts in. En ung nyutexaminerad läkare. Jag satt där och tänkte att han liknade en kompis min man har. Lång, gänglig, tunn och vansinnigt osäker. Han blandade till decapeptylen. Så tittade han plötsligt på beskrivningslappen inuti asken och utbröt. -Nämmen oj, nu blev det visst fel här!
-Vaddå fel? Blodet rusade upp i mitt huvud.
-Jo, jag gjorde visst fel här nu och det blev alldeles klumpigt...nu ser jag att det står att man först ska suga upp vätskan...men hoppsan, jag gjorde visst fel...

Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Fattade inte om det här var en film eller verklighet. Visst var det här väl Kommisarie Clouseau som stod där och hade klantat till det igen. Snart skulle allt bli ännu tokigare men därefter... Därefter skulle han bli kär i någon tjej som skulle fixa allt till det bra. Happy End!
Nix!
- Jamen, det här ordnar vi. Ska köpa ny medicin. Läkarmissfostret var märkbart nervös. Skulle jag också varit i hans rock.
Iskall upplyste jag honom om hur mycket jag betalt. Till min förvåning blev han alldeles bestört. Oj! Usch! Så mycket? Men vänta nu ska jag fixa detta. Du kan väl komma tillbaka i morgon.
Jag, som blivit alldeles svart i hjärtat sa med en Terminator röst; - Nej, jag MÅSTE ha den idag. Nu. I denna stund!!!
Medan jag resonerade med mig själv om det var mest troligt att han vunnit sin läkartitel på lotto eller köpt den på postorder tog han telefonen och ringde...MAMMA! Va???
Han fixade biffen. Genom att prata med morsan sin. Av samtalet förstod jag att inte bara mamma var läkare men pappa också. Det var väl det jag visste; Mammas och pappas lille pojk. I en alldeles för stor, vit, rock.
Han la på och bad mig komma tillbaka om en timme. Naturligtvis skulle han betala. Säkert hade mamma sagt åt  honom att be om ursäkt.
Jag gick darrande runt kvarteret i en timme. Ringde mannen. Vi försökte skratta åt saken. Har inget minnen om att jag fick den där sprutan. Fast det fick jag ju. Det är bara höljt i dimman. Den där dimman som jag gick i länge efteråt.
Det konstgjorda befruktnings försöket gick åt skogen. Det var inte Peter Sellers fel. Det bara gick fel. Men det är en annan story. Idag kan jag faktiskt skratt åt det. Fast bara lite...