I går blir I dag

I går kväll satt jag och skrev detta;


Kanske borde jag inte läsa de där cancer-bloggarna. Visst har jag väl inget behov alls av att veta att fast man gjort alla cellgifter som läkarna skrivit ut och fast man har alla prover, ultraljud och röntgenplåtar på rätt sida...på den friska sidan...så kan man ha elakheten kvar. Den kan gömma sig. Den kan undgå bombardamentet. I shock inser jag att jag aldrig haft det som en möjlighet. Nej, om alla proverna är okej finns det inget där. Jag dras som en magnet till de andras bloggar. Borde inte det. Nej nej, borde stänga ögon och öron och sjunga; la la la. För "du kan inte ta mig". Så är det. Så har jag bestämt.
Hade inte de bestämt precis samma sak? De som en vacker...eller ful...dag står där inför det faktum att skiten inte alls är över. Att den kanske inte alls kommer att ta slut. De som upptäcker att det kanske bara är nedförsbacke mot slutet...

Kan inte riktigt ta detta. Vet inte heller hur jag ska ta det. Som om jag bara inte kan låta bli. Smått tokig blir jag emellanåt. Har ont både här och där. Kan det månne vara tecken på det onda som är på väg tillbaka. Nojig är rätta ordet. Galen. Kan inte göra något vettigt när det är så här.


 I dag lyser solen på min himmel fast det är en regnig och grå dag. Den lyser för mig för att jag lämnade min son på mellanstadiet idag. Nej, nej jag är inte glad att bli av med honom. Inte alls. Det känns sorgligt att bli så där själv igen...Det som gör mig glad är mottagandet vi fick. Applåder. Fina rektorns tal. Vi fick till och med komma upp i klassrummet. Vi stackars vettskrämda föräldrar som ska lämna våra skrutt i en ny värld. Det är en snabb titt. Men en lärare vill prata med mig. Hon är helt suverän och vi byter telefonnummer...På lågstadiet fick man aldrig lärares nummer. Jag blir jublande glad! Det säger jag också. Att jag tycker om det jag ser och hör. Känner att jag lämnat min stora/lilla pojke i rätt händer.