Jag kommer igång

Vet inte om det är de där tankarna om att vara priviligierad. Att ha turen att ha haft en cancer som är långsamt gående och sällan orsakar död. Det är ofrånkomligt att man har såna tankar när man läser om de som inte har samma tur som jag. De som inte har en chans.
Jag har aldrig vunnit några större vinster de gånger jag spelat på något. Kanske är det här min tur ska vara till då...Att överleva!...
Nej, jag vet inte om det är just de tankarna men lite fart får jag. Tar mig samman. Ringer på en lägenhet.   Tar stora pojken med mig. Utrustade med gummistövlar och regnställ och parpaplyer. Och det är tur det. Himlen verkar urilsken. Månaders återhållna regn öses över oss. Så här regnar det bara i Rom. Jag har aldrig varit med om att man kan bli så våt fast man är ordentligt klädd. Vatten tar sig in överallt. Konstigt nog blir inte mina dammiga stövlar alls berörda. Jag går genom enorma pölar och dammet sitter envist kvar. Ja, för dammiga blir stövlarna här i väntan på regn. Det är enormt skönt på ett vis. Enormt sorgligt på ett annat. Allt hinner torka in så förfärligt. Jord och växter skriker efter vatten. Gräset är alldeles bortbränt. Så får de då vatten. Massor på en gång. Hur ska man ta sånt???

Så jag böjer mig ner och torkar av mina blå med en näsduk på halva vägen. Inte kan man "stövla" in i någons lägenhet med smutsiga dojjor. Min son småler. Lustiga mamma. Vad ska det där vara bra för?! Det frågar jag mig också sen när jag står där i den, minst sagt, skitiga lägenheten. Gamla saker ligger slängda här och var. Till och med en toalett-höjare står kvar. Fantasin skenar iväg till en gammal människa som bott i lägenheten. Kanske till och med dött här.
Sonen är överväldigad. Han tycks inte se smutsen. Lägenheten är precis så stor som vi vill ha den. Han kan ta det lilla rummet...gör ingenting...det ordnar sig. Uteplatsen finns... Men allt behöver göras vid. Ingenting har rörts på massor av år. Rörledningar, elledningar, väggar, fönster...Allt måste fixas.
Jag tackar mäklarkillen. Säger att eventuellt ska jag skicka mannen och titta. Fast det ska jag inte. Det är bara tomt snack. Rått-boet kostar alldeles för mycket.
När vi går där ifrån pratar min detaljfixerade son om en orange lampa som var så fin i köket. Va? Jag har inte sett någon lampa. Det var ljuspunkter och storlekar på rummen och vad som behövde göras vid som tog min uppmärksamhet.
Han återkommer till lampan för att övertyga oss om att vi faktiskt borde köpa den där lägenheten. Jag blir full i skratt och säger att man ju alls inte kan köpa lägenheter för någon dammig gammal lampas skull...Men sen tänker jag att kanske han i alla fall är inne på rätt spår. Det där med rätt energier. Man kan ju visst känna det i detaljerna. Någon som hängt upp den där lampan. Som trivdes i lägenheten så himla bra att den inte ändrat på ett jota på sjuttio år.
Jo, han har nog lite rätt, skruttet, där. Fast vi köper inte den här lägenheten. Då skulle vi bli tvungna att leva på vatten sen...om vi nu skulle ha råd att betala räkningarna...kan man leva på luft?

Ringer på en annan lägenhet men säger nej tack vid första pratet. Balkongen är en liten plätt som man nätt och jämt kan stå och röka på säger killen som jag pratar med. Nej tack! Jag röker inte.

Fast hans kollega ringer mig senare. Undrar vad jag menade. Om han har förstått rätt är jag intresserad av en lika stor lägenhet fast med typ terrass till. Klok nisse! Han undrar om han får ringa mig i fall att det dyker upp nåt sånt. Ja, visst får han det. Denne man som har lust att göra ett bra jobb. Självklart han får ringa mig!